Ögon som
mörknade, blänkte som spegelblankt fruset vatten. Precis som hennes pappa.
Symptomen var alltför välbekanta. Hon ryggade tillbaka. Förnimmelsen från förr.
När pappan, istället för att rappa till henne, med all kraft kastade första
bästa föremål rakt in i väggen. Vareviga gång skakade hon till lika mycket av kraschen.
Samma rädsla nu. Samma fruktan som kändes i axlarna. Hon orkade knappt hålla
upp sin egen kroppstyngd.
”Stick!”, sa hon. ”Bara ut härifrån.”
Han reste sig
upp. Höll kvar blicken, drog ett djupt andetag och blåste sakta ut. Läpparna
drogs isär i ett smalt leende. Han skrattade kort, mer som en hostning och under
någon sekund kunde hon skymta hans tänder.
”Jag ska. Tro inte att jag har någon stor lust att
vara kvar.”
Med precision
satte han långsamt tillbaka köksstolen intill bordet och tittade sen på henne.
Hans ögon hade antagit en helt annan ton. Nästan glittrande.
”Tro inte att jag kommer att hjälpa dig.”
”Det tror jag inte.”
Hon stod kvar
lutad mot diskbänken.
”Jag kräver att du kommer till jobbet imorgon. Säg
gärna upp dig, eller… absolut gör det, ingen blir mer nöjd än jag. Men du måste
komma.”
Han siktade på
på henne med pekfingret.
”Gå nu.”
I ögonvrån såg
hon att han gick ut i hallen. Hon stod kvar i köket och hörde att ytterdörren
slog igen med en smäll. Aldrig att hon skulle gå till jobbet. Aldrig. Hon
rätade på sig, masserade nacken med ena handen, gick ut i hallen och tog ner
källarnyckeln från kroken. Resväskan. Hon skulle hämta resväskan.
Det kändes så skönt när jag fick veta att hon inte skulle gå till jobbet. Att hon såg framåt, hade en plan och bestämde sig för att hämta resväskan i källaren. Bra skrivet! Jag blir ett med kvinnan i berättelsen. Känner med henne!
SvaraRaderaEtt riktigt ärkesvin. Bra att hon inte går tillbaka!!
SvaraRaderaFortsättning följer? Gillar den här?
SvaraRaderaOj så dramatiskt! Inser att jag måste gå tilllbaka och läsa från början! :)
SvaraRadera