Handla

”Vi tänkte ha cocktailparty ikväll. Mingla runt med ett glas sprudlande rosa champagne i handen. Så där enkelt och kravlöst”, sa hon så snabbt att hon snubblade på orden.

”OK.”

”Det är ju ändå nyårsafton, tänkte vi”, fortsatte hon.

I fantasin såg jag hur hon satt i den lejongula soffan i stora rummet med honom stående bakom. Hans händer vilade på hennes axlar. Ett sting i hjärtat.

”OK.”

”Vi tänkte …”

”Ja?”

”… att du kanske vill komma. Slå klackarna i taket istället för att sitta hemma. Ensam.”

Det stack till i hjärtat igen. Handen for upp mot bröstet. Ensam. Vågade jag gå? Jag kunde inte lita på mig själv. Lita på att jag betedde mig på ett korrekt sätt. Tvärtom. Jag skulle göra bort mig. Det hade hänt förr. Jag skulle dricka för snabbt och för mycket. Bli stupfull. Champagne hade en sådan inverkan på mig. Det började med att det surrade i benen. Sen spred sig surret successivt och landade till sist i huvudet. Tänk om jag kastade mig om armarna på någon okänd man? Kanske till och med tryckte mina champagneblöta läppar mot hans innan han med avsmak drog sig bort.

”Vad kul! Det vet du att jag så klart kommer. Hur många blir vi?”

Motion

Han hade inte kommit än. Hon visste vad det innebar. I samma ögonblick slängdes dörren upp. Första ingivelsen var att ställa sig upp och vråla åt honom. Att gå fram och slå till honom hårt över munnen. Hon fick tvinga sig själv att sitta kvar på stolen med kroppen stel som ett monument över undertryckt raseri. I hans svettblanka ansikte framträdde rynkorna skarpare än vanligt. Han sa något med hes röst och genom sladdriga läppar. Hon hörde inte orden. Han tog ett par svajiga steg, damp ner på en matsalsstol.  Han blängde på henne med urvattnade ögon.

”Säg det då!”

Det ryckte i hennes mun, men läpparna ville inte röra sig. Hon kastade en snabb blick på Karin, men hon satt och stirrade ner i bordet.

”Säg det!”

”Vad menar du?” mumlade hon.

”Säg att du hatar mig.”

”Det gör jag …”, började hon.

”Det är väl din enda motion?”

”Vad?”

”Öva dig på hur du ska sätta kniven i mig?”

Skam

Hon stod framför honom. Han var kort. Ögonen möttes i samma höjd. Hon hade hört många berätta om uttrycksfulla och intelligenta ögon men hade alltid avfärdat det som nys. Inte nu längre. Blicken fastnade i hans. I förvirringen tog hon ett steg bakåt och hamnade med foten i en vattenpöl. Det skvätte högt över skor och nederdelen på jeansen. Han log. Amorbågen drogs ut åt sidorna. Hon skämdes. Kände sig löjlig.

”Kom”, sa han och höll ut armarna mot henne. ”Ta tag i mig.”

Hans röst. Mjuk med en raspig underton, som om han var sångare och hade överansträngt stämbanden. Hon lät honom ta tag om händerna.

”Vi går någonstans där du kan torka fötterna”, sa han. ”Förlåt om jag log. Men det såg onekligen lite lustigt ut. En touch av Gene Kelly.”

”Utom dansen då”, sa hon.

”Den kanske jag får se senare”, sa han. "Titta", fortsatte han och pekade på Evas Paleys.

Hon betraktade krogen med sin förtrollande innerbelysning som såg överdrivet inbjudande ut.

”Plötsligt känner jag hur törstig jag är”, sa han.

Han släppte hennes hand för att skjuta upp dörren. Hon gled förbi honom. Hans hand lätt mot hennes rygg. Porten slog igen.

Födelse

Jag svävade

Jag svängde och snurrade

i vågor

Jag kände kraften

Fortare och fortare

Energin drev mig att följa med

på resan till alltings början

Jag släppte kontrollen

Jag gled in i en annan värld

till ett nytt liv

Då vi kom dit hade den försvunnit

Bertil satt i soffan, hopsjunken och tittade ner på golvet. Samtidigt som han drog fingrarna genom luggen höjde han sakta på huvudet. Med vidöppna ögon stirrade han på de två uniformerade poliserna som stod ovanför honom. Båda stod i full mundering, med armarna i kors och med kängorna brett isär.

”Nu berättar du sakta och tydligt vad som hände”, sa den äldre av de två.

”Jag har redan berättat”, sa han och slog ut med båda armarna.

”Men berätta en gång till. Vi är en aning saktfärdiga förstår du”, sa den yngre. ”Förlåt oss för att vi är noggranna, men så är det.”

Om det var fysiskt möjligt spärrade Bertil upp ögonen ännu mer. Han suckade och sa:

”Bilen. Det var bilen”.

”Vad var det med bilen?” sa den äldre och vilade på ena höften. ”Vilken bil?”

”Vår bil.”

”Er bil?” sa den yngre och vajade en aning på kroppen.

”Vår bil. Vår Porsche.”

”Och?”

”Då vi kom dit hade den försvunnit.”

Bertil slog på nytt ut med armarna.

”Dit lika med?”

”Garaget.”

”En bil kan inte bara försvinna”, sa den äldre och bytte höft.

”Det var just det vi tänkte”, sa Bertil. ”Den är värd en del. Vår pärla. Vi kallar den Paddis.”

”Paddis?” sa den yngre och drog upp ett anteckningsblock och en blyertspenna ur ena bröstfickan.

”Paddis, ja. Smeknamn för Paddan”, sa Bertil och suckade igen.

Tåg

En övning i gestaltning. Har du en egen variant?

Ursprungsmening: ”Är du nöjd nu när du såg till att jag missade tåget!” skrek han ursinnigt.

”Är du nöjd nu när du såg till att jag missade tåget!” skrek han samtidigt som han vred läpparna till ett grin och med ett enda långt kliv nådde fram till mig.

Hans ansikte så nära mitt att jag såg rakt in i hans öppna gap.

”Du din …”, väste han, tog tag i min axel och hans fingrar grävde sig in i min hud.

Helgon

Jag har aldrig varit något helgon. Andra har trott det. Jag har hört folk säga:

”Hon är så lugn och tyst. Säger bara något när hon har något att säga.”

Men så fel de har. Anledningen till tystnaden är att jag tror att jag inte ska höras. Att andra ska överrösta mig. Den risken vill jag inte ta. Och tänk om jag rodnar? Vilken skam. Så jag väntar på att alla andra ska bli klara. Tills det blir helt tyst och andra ska bereda plats för mig. Det gör de aldrig och så blir det aldrig. De har aldrig ens noterat att jag hållit munnen stängd under alla år. Trots det inbillar de sig att jag har sagt något viktigt då och då.