Du och jag

Fräknar och smala soltorra läppar

Håret var solblekt oklippt och tovigt av havssalt

Jag drog med fingrarna längs ditt ena lår

Mina axlar skälvde till i en stark rysning

Som fint sandpapper

Havet

Vi letade efter havet. En strimma blått i kanten av synfältet.

Vi vandrade genom villakvarter. Stora komplex omgivna av murar. Längre fram enkla hyreshus, slitna och med trasig puts. Både brokiga och blekta kläder hängde i nylonlinor i fönster och på vinda balkonger.

Törstiga stannade vi vid en enkel bar. Omgivna av människor från kvarteret drack vi öl. I smyg betraktade vi varandra. Jag log mot en kvinna med eldrött hår och blå ögonskugga. 

Vår vandring fortsatte. En abrupt avslutning. Ett flera meter högt stängsel med rullad taggtråd högst upp. Vi sträckte på oss. Längre ner bakom fabriken skymtade vi blått hav och en tom sandstrand.

Världen

Utmaningen var idag att ta en bok, välja en slumpmässig mening i början av boken och skriva en text baserad på meningen.

Meningen: Ända till sin död ansåg han sitt äktenskap "i stort sett" lyckligt.

Sidan 29 i Den nya dagen gryr, Karin Boyes författarliv av Johan Svedjedal

Hon insåg att han var världsfrånvänd. Kanske att många män var som han. Så inriktade på sin viktiga gärning att de inte la märke till den riktiga världen. Trots att hans sysselsättning till syvende och sist handlade om just det, världen. Men det handlade inte om det lilla livet, familjen, utan han såg det som sin livsuppgift att höja blicken över vardagen och se ut över alltet. Det var förstås därför, insåg hon, som han den dagen, den yttersta dagen uttalade de sista orden. Hon kom till sjukhuset. Vandrade långsamt genom den långa bländande vita korridoren med en rad stängda dörrar på sidorna. Luften hon andades in var en blandning av läkemedel, rengöringsmedel och exkrementer. För att undvika att dra in odören andades hon ytligt. Hon kom fram, drog upp den tunga dörren. Där låg han med huvudet uppallat på några kuddar. Det såg obekvämt ut, som om han skulle få ont i nacken. Det spelade ingen roll längre. Inget spelade någon roll. Hon satte sig på en stol vid sidan av sängen och tog tag om hans ena hand. Tyst tittade han på henne under några sekunder. Sen öppnade han munnen.

"Visst har vi", sa han. "Visst har vi i stort sett haft ett lyckligt äktenskap?"

Hon nickade. 

Välja

"En sån här vill jag ha!" sa Elin och vände sig så snabbt om mot honom att hennes långa bleka hår virvlande strök vid kinderna.

I handen höll hon en hög tygkassar med påsydda vita pärlor och paljetter som gnistrade i skimret från solstrålarna. När hon rörde på handen såg han att pärlorna under bråkdelen av en sekund lyste i regnbågens alla färger.

"Du måste välja en", sa han. "En", sa han och höll upp pekfingret i luften.

"Den här?" sa hon och grep tag i en i himmelsfärgat blått.

"Den är vacker." Hans blick fann hennes. "Precis samma nyans som dina ögon", fortsatte han och kände sig som en löjlig strandraggare.

Elin betraktade honom ingående.

"Ska vi åka hem?" sa hon.

Kulturkollos veckoutmaning om året 1968:

Vad tänker du på när du hör Året var 1968?

Jag tänker på sommaren 1968. I juni det året reste jag med flyg för första gången i livet. Tillsammans med en tjejkompis åkte jag till Bournemouth på språkresa. På vägen dit blev jag dunderförkyld. Väl där möttes jag av familjen jag skulle bo hos. Ett yngre par med två små barn. Jag fick ett eget litet kryp-in som inte var mycket större än en garderob. Morgonen därpå, när jag gick ner i köket för att träffa mamman, öppnade jag munnen för att prata kom inget ljud ut. Rösten hade helt försvunnit.

Jag älskade min engelska familj och bland annat jag lärde mig att göra sallad med ostkuber. Men Jellypudding med karamellsmak gick inte att svälja. Fish & Chips i dagstidning gillade jag. Jag trivdes också väldigt bra i skolan där vi studerade engelska språket.

Det var en oförglömlig resa som avslutades med några dagar i Swinging London. I en butik på Carnaby Street köpte jag en slips med psykedeliskt mönster till min dåvarande kille.

Och så tänker jag på soulmusik. Sweet soul music. Spelades överallt på klubbarna.

Jag tänker inte särskilt mycket på demonstrationer och vietnamkrig. Jag får erkänna att jag vid den tidpunkten var rätt okunnig och ointresserad av annat än mig själv :-).

Gjort är gjort

Elin kom gående emot mig. Hon vandrade i sakta mak, vilket var bra eftersom jag då hade gott om tid att betrakta henne. Hon var klädd i en fotsid vinröd kraftig yllekappa med ett löst ok kring axlarna och en huva kantad med mörk päls. På huvudet satt en koniskt formad hatt i samma tyg och med pälskant. Ensemblen var ny för mig. Hon måste nyligen ha varit och shoppat. Jag associerade till en kvinnlig Sherlock Holmes och hade så när brustit ut i ett stort gapskratt när jag tänkte på det. Jag lyckades dock hålla mig. Skulle Elin klara av att vara en detektiv? Hon som inte ens kunde räkna ut  vem som var mördaren i de enklaste pusseldeckarna á la Agatha Christie. I alla fall. Nu hade hon alltså kommit. Sent omsider.

"Du ser glad ut. Får jag slå mig ner?" sa hon.

"Men det är därför du är här. För att vi ska prata."

Jag skakade på huvudet och gjorde en grimas. Den här gången var det fråga om något annat än kallprat. Det måste hon inse.

"Vill du ha kaffe?" frågade jag och gjorde en gest med handen.

"Tack."

Jag knäppte med fingrarna och vinkade på servitrisen. Hon uppfattade min signal och kom fram till vårt bord. Jag beställde och vände mig sen mot Elin.

"Då kan vi börja", sa jag och såg på henne. "Jag sticker till Turkiet på måndag. Vill du inte komma med så innebär det att allt mellan oss är över."

"Du vet att jag inte kan tänka mig att lämna Sverige."

"Då så. Avgjort. Jag hoppas att du inte ångrar dig. För det går inte. Gjort är gjort."

Huset

Skrivövning och foto från http://skrivfokus.se/skrivovning-pa-temat-spanning/ och Skrivpuffens dagliga utmaning = Drar

Magnerverna krampade när jag fick syn på det. Huset stod kvar. Jag hulkade och ville kräkas. Minnen drabbade mig som en chockvåg och kraftig yrsel gjorde att jag dråsade rakt ner i backen. Jag hamnade på rygg i det höga gräset. Jag blickade rakt upp i den gråmulna himlen. En regndroppe landade på min panna. Det kittlade när vätan från droppen spred sig över huden. Med ett stön reste jag mig upp, höll om ryggslutet med bägge händerna. Jag stirrade på byggnaden. Insåg att det inte var mer än ett skjul. Det hade jag inte förstått. Under tiden. När jag emellanåt befunnit mig ute hade det alltid varit mörkt. Jag tog ett steg närmre. Önskade att jag inte gått ensam. Trots det drogs jag ditåt. Det var som om jag var fastsurrad vid byssjan och nu stod någon och ryckte hårt i repet. Ett steg till.