Tanka om tanke

Ta en bok. Välj en mening i mitten av boken. Skriv en text baserad på meningen.
Meningen: "Jag är en del av oändligheten", sidan 161 i Agneta Pleijels bok Doften av en man

Stjärnor utan slut

Universum lockar mig

Fascinerande

Tanken på att jag är en

del av oändligheten

Liksom

Han sa att jag var liksom trovärdig. Jag undrade vad det betydde, fick lust att ställa frågan:

"Vad menas med liksom trovärdig?"

Men jag höll tyst. Tänkte att det hade varit ett elakt inpass. Han hade sina favoriter. Det var som om han ofrivilligt hävde ur sig samma återkommande floskler och utnötta ord. Som spasmiska ryckningar i en ögonmuskel. Ticksen blev efter ett tag en del av hans personlighet. Jag noterade klyschan och gick vidare i livet. Liksom. När jag en dag kom nyklippt och med ny röd färg i håret, sa han:

"Gött dö!" utbrast han på hemgjord göteborgska. "Fräckt dö."

Jag log och tackade för komplimangen.

Ingen tvekan

Hon är en bluff. Fuskar sig igenom livet. Det är så hon ser sig själv. Hon har förresten avslöjats ett antal gånger. Så det är ingen tvekan. I diskussioner sitter hon mest och lyssnar på andra. Men hon vill delta. I huvudet irrar tankar. Funderingar på hur hon kan bidra med en insiktsfull åsikt. Det händer att hon till slut vågar göra sin röst hörd. Hon drar efter andan och börjar. Med låg röst. Hennes blick som hon känner hastar från den ena till den andra. Nakna ansikten som stirrar på henne. Så ser hon ryggar som hastigt rätas upp, ögon som vidgas, läppar som snörps ihop. Den frostbelupna tystnaden som följer på hennes inlägg. Isfrossan som störtar genom kroppen. Kallsvetten.

"Du menar väl inte allvar? Att du fortfarande inte har fattat?" säger han och lutar sig fram.

"Förlåt", mumlar hon och tittar på klockan. "Jag måste nog gå."

Avsked

"Jag tycker inte om avsked", sa Elin.

Hon tittade rakt på mig, men jag fick en tydlig känsla av att hon ändå inte såg mig. Som om ögonen var av glas och hon egentligen var blind.

Jag höjde huvudet och tittade upp i himlen. Den var gnistrande klarblå och bländade mig så att jag tvingades kisa.

"Ses vi igen?" fortsatte Elin.

"Vill du det, då?" sa jag utan att slita ögonen från himlen.

I ögonvrån såg jag att hon hajade till en aning. Jag förstod att hon hade uppfattat den knappt märkbara men ändå distinkta disharmonin i min röst.

"Vill du?"

Sakta sänkte jag huvudet. Jag korsade armarna och betraktade hennes ögon som fortfarande hade samma ogenomskinliga hinna av glas.

"Kanske", sa jag.

Hon tittade på klockan.

"Jag måste gå."

"Jag kan inte hindra dig."

Elin tog tag i resväskan, vred på kroppen och tog ett kliv upp på tåget. Hon vände sig aldrig om.

Rogivande

Elin vek av och in på Västra Kyrkogården. Det var rogivande att springa bland alla gravstenar. Ofta svepte tankarna iväg till dem i hennes närhet som nu var döda. Hon drog sig till minnes hur det var att sitta vid köksbordet hemma. Mamma stod och förberedde middagar medan Elin själv satt och gjorde läxor. Eller när pappa kom hem på kvällarna och krävde att middagen skulle vara färdig. Precis, exakt i den stunden han råkade komma hem. På momangen, som han sa. Eller farfar med sitt bullrande höga skratt som uttryckte livslust. Bakom sig hörde hon en bil. Varför vet hon inte, men hon fick en distinkt känsla av att bakom ratten satt en irriterad individ som inte skulle sakta ner och ge en joggare företräde. Det var något med bilmotorns fräsande. Hon såg bilens kofångare i ögonvrån. I samma stund som hon skulle ta nästa kliv framåt hajade hon till av chocken. Tutan vrålade ut sitt budskap. Håll dig ur vägen! Drev personen med henne? Hon höjde vänstra handen och satte upp långfingret. Utan att stanna och utan att vrida på huvudet för att kolla. Elin hörde bilen dåna förbi bakom ryggen och  såg sen hur den parkerades en bit ifrån henne.

"Hör du! Du måste också ta hänsyn!" skrek kvinnan samtidigt som hon klev ur bilen och hötte med pekfingret.

"Det här är ingen allmän väg, utan en kyrkogård. Här har inga bilar företräde!" ropade Elin tillbaka. Störd av avbrottet, men fast besluten att inte stanna och låta kvinnan tillika avbryta hennes träning.

En tjej

Det beror faktiskt

på om jag tycker om dig

Accepterar du

en tjej med sneda tänder

en tjej med integritet

Besöket

Jag väntade besök. I flera dagar hade jag förberett. Lagt in sill, lagat senapssill och julskinkan låg färdiggriljerad under aluminiumfolien. Jag hade förberett rödkål, skånsk grönkål och grönärtmos. Och stekt köttbullar förstås. Redan i morse dukade jag bordet. Röd julduk med dansande tomtar och änglar. Jag ställde mig på tröskeln till matsalen och begrundade min dukning. Jag kände mig nöjd men samtidigt körde oron i magen. Klockan var redan en halvtimme över uppgjord tid. Nog för att han ibland var sen och glömde ringa och förvarna, men ändå. Jag damp ner i soffan, tog tag i boken och började läsa, men det var omöjligt att fokusera på huvudkaraktären. Trots att det var dramatiska scener under London Blitzen. Jag höjde huvudet och stirrade rakt in i det mörka fönstret där jag såg skymten av mig själv i glasrutan. Jag reste mig upp, gick ut i hallen och tog på mig parkasen. Ute på trappan ställde jag mig och andades in den kalla luften. Andades ut vit rök. Så såg jag. Fotspåren i den nyfallna snön. Parallella silhuetter av grova skor. Mot trappan och bort från.