Ingen tvekan

Hon är en bluff. Fuskar sig igenom livet. Det är så hon ser sig själv. Hon har förresten avslöjats ett antal gånger. Så det är ingen tvekan. I diskussioner sitter hon mest och lyssnar på andra. Men hon vill delta. I huvudet irrar tankar. Funderingar på hur hon kan bidra med en insiktsfull åsikt. Det händer att hon till slut vågar göra sin röst hörd. Hon drar efter andan och börjar. Med låg röst. Hennes blick som hon känner hastar från den ena till den andra. Nakna ansikten som stirrar på henne. Så ser hon ryggar som hastigt rätas upp, ögon som vidgas, läppar som snörps ihop. Den frostbelupna tystnaden som följer på hennes inlägg. Isfrossan som störtar genom kroppen. Kallsvetten.

"Du menar väl inte allvar? Att du fortfarande inte har fattat?" säger han och lutar sig fram.

"Förlåt", mumlar hon och tittar på klockan. "Jag måste nog gå."