Jag väntade besök. I flera dagar
hade jag förberett. Lagt in sill, lagat senapssill och julskinkan låg färdiggriljerad under aluminiumfolien. Jag hade förberett rödkål, skånsk grönkål och grönärtmos. Och stekt köttbullar
förstås. Redan i morse dukade jag bordet. Röd julduk med dansande tomtar och
änglar. Jag ställde mig på tröskeln till matsalen och begrundade min dukning.
Jag kände mig nöjd men samtidigt körde oron i magen. Klockan var redan en halvtimme
över uppgjord tid. Nog för att han ibland var sen och glömde ringa och
förvarna, men ändå. Jag damp ner i soffan, tog tag i boken och började läsa,
men det var omöjligt att fokusera på huvudkaraktären. Trots att det var
dramatiska scener under London Blitzen. Jag höjde huvudet och stirrade rakt in
i det mörka fönstret där jag såg skymten av mig själv i glasrutan. Jag reste
mig upp, gick ut i hallen och tog på mig parkasen. Ute på trappan ställde jag
mig och andades in den kalla luften. Andades ut vit rök. Så såg jag. Fotspåren
i den nyfallna snön. Parallella silhuetter av grova skor. Mot trappan och bort från.
Vilken stark text! Jag tappade andand när jag läste den.
SvaraRaderaOj så bra!
SvaraRaderaDet var det besöket... bra.
SvaraRaderaSå bra!!! Kusligt känsla följer med genom berättelsen Himla bra!!!
SvaraRaderaTack för er fina respons!
SvaraRaderaÅ vad du byggde upp det..och sen bara, proppen ur. Stackars henne, kände med henne, fint skrivet!
SvaraRaderaTack Pia!
RaderaDet gjorde ont att läsa din gripande text. Stackars kvinna som hon har förberett och sett fram emot sitt besök. Så borde det inte få gå till. Men åh allt för många sitter ensam under de största högtiderna också! Så himla bra skrivet!
SvaraRaderaTack Jessan för din fina kommentar!
Radera