Rogivande

Elin vek av och in på Västra Kyrkogården. Det var rogivande att springa bland alla gravstenar. Ofta svepte tankarna iväg till dem i hennes närhet som nu var döda. Hon drog sig till minnes hur det var att sitta vid köksbordet hemma. Mamma stod och förberedde middagar medan Elin själv satt och gjorde läxor. Eller när pappa kom hem på kvällarna och krävde att middagen skulle vara färdig. Precis, exakt i den stunden han råkade komma hem. På momangen, som han sa. Eller farfar med sitt bullrande höga skratt som uttryckte livslust. Bakom sig hörde hon en bil. Varför vet hon inte, men hon fick en distinkt känsla av att bakom ratten satt en irriterad individ som inte skulle sakta ner och ge en joggare företräde. Det var något med bilmotorns fräsande. Hon såg bilens kofångare i ögonvrån. I samma stund som hon skulle ta nästa kliv framåt hajade hon till av chocken. Tutan vrålade ut sitt budskap. Håll dig ur vägen! Drev personen med henne? Hon höjde vänstra handen och satte upp långfingret. Utan att stanna och utan att vrida på huvudet för att kolla. Elin hörde bilen dåna förbi bakom ryggen och  såg sen hur den parkerades en bit ifrån henne.

"Hör du! Du måste också ta hänsyn!" skrek kvinnan samtidigt som hon klev ur bilen och hötte med pekfingret.

"Det här är ingen allmän väg, utan en kyrkogård. Här har inga bilar företräde!" ropade Elin tillbaka. Störd av avbrottet, men fast besluten att inte stanna och låta kvinnan tillika avbryta hennes träning.