Mannen

Idag puttade mannen en rullator framför sig. Han hade en tomatröd jacka och vita jeans på sig. Med korta steg och kraftigt skälvande ben tog han sig sakta framåt. Han lutade sig över gåstolen och höll hårt i handtagen. Då och då tvingades han ta en omväg runt en snöhög. Jag föreställde mig att han hade resonerat med sig själv innan han började sin vandring:

"Ska jag gå på gatan där saltet har frätt bort snö och is eller ska jag gå på trottoaren där ingen hade gjort något för att underlätta att jag som gående ska kunna ta mig fram utan att halka och bryta en fot? Om jag går på gatan blir jag blöt om fötterna och är i vägen för bilar. Tänk om någon kör på mig och jag ändå bryter den där foten. Det är som att få välja mellan att bli giljotinerad eller hängd."

Då och då hamnade de foträta skorna halvvägs upp på en liten tuva av istäckt snö, vilket gjorde att han blev tvungen att snabbt räta upp kroppen och stå still några sekunder för att återfå balansen. Lagom till spårvagnen anlände och öppnade dörrarna var han framme vid spårvagnshållplatsen. När spårvagnen sen passerade mitt fönster såg jag hur mannen damp ner på ett säte. Jag såg hans ansikte vändas upp mot mig. Han log.