Han sa att jag var liksom trovärdig. Jag undrade vad det betydde, fick
lust att ställa frågan:
"Vad menas med liksom trovärdig?"
Men jag höll tyst. Tänkte att det hade varit ett elakt inpass. Han
hade sina favoriter. Det var som om han ofrivilligt hävde ur sig samma återkommande
floskler och utnötta ord. Som spasmiska ryckningar i en ögonmuskel. Ticksen
blev efter ett tag en del av hans personlighet. Jag noterade klyschan och gick
vidare i livet. Liksom. När jag en dag kom nyklippt och med ny röd färg i
håret, sa han:
"Gött dö!" utbrast han på hemgjord göteborgska. "Fräckt dö."
Jag log och tackade för komplimangen.
En trovärdig komplimang tänker jag. Bra.
SvaraRaderaAhh, jag avskyr ordet liksom, använder det själv för ofta!
SvaraRaderaIbland vet man inte helt säkert vad vissa ord står för. Fast känner man personen väl så brukar kroppsspråket göra sitt till.
SvaraRaderaHa en bra torsdag!
Vilken härlig scen! Ser honom framför mig och vet liksom inte vad jag ska tro.
SvaraRaderaTack alla!
SvaraRaderaOrdet liksom är alldeles för lätt att peta in i talet. Jag håller med dig Pia.
Det är liksom ett störande onödigt ord som ofta ekar ur från munnar. Jag får lust att börja räkna tyst liksom. ;)
SvaraRaderaKram Bosse