Avsked

"Jag tycker inte om avsked", sa Elin.

Hon tittade rakt på mig, men jag fick en tydlig känsla av att hon ändå inte såg mig. Som om ögonen var av glas och hon egentligen var blind.

Jag höjde huvudet och tittade upp i himlen. Den var gnistrande klarblå och bländade mig så att jag tvingades kisa.

"Ses vi igen?" fortsatte Elin.

"Vill du det, då?" sa jag utan att slita ögonen från himlen.

I ögonvrån såg jag att hon hajade till en aning. Jag förstod att hon hade uppfattat den knappt märkbara men ändå distinkta disharmonin i min röst.

"Vill du?"

Sakta sänkte jag huvudet. Jag korsade armarna och betraktade hennes ögon som fortfarande hade samma ogenomskinliga hinna av glas.

"Kanske", sa jag.

Hon tittade på klockan.

"Jag måste gå."

"Jag kan inte hindra dig."

Elin tog tag i resväskan, vred på kroppen och tog ett kliv upp på tåget. Hon vände sig aldrig om.