Yla

Hon satt på huk och skulle precis dra av blåbären från den lilla kvisten när hon hörde ett kvidande ljud. Som om någon hade ont.  Hon började resa sig upp från sin hukande ställning. Knäna bar henne knappt. Hon fick ta i allt hon hade med lårmusklerna för att kunna sträcka upp sin lekamen. Stående i sina bastanta gummistövlar, bredbent, mitt i blåbärsriset stegade hon runt sin egen axel. Spejade. Skärpte hörseln. Där var det igen. Det lät som ett ylande. Som ett litet barn som skrek ut sin ångest.

Axlarna riste till i en rysning och hon ångrade sig att hon gått iväg ut i skogen ensam. Hon hade aldrig varit mörkrädd, aldrig varit rädd att möta vilda djur. Inte ens tänkt sig möjligheten innan Lars började pladdra om det. Han däremot, ville aldrig gå med och menade att det var farligt i skogen. Tänk om de mötte en varg. Vad skulle de göra då? Eller ännu värre, en björn. Nu kände hon rädslan löpa längs ryggraden.

Hon tog några långa kliv i den riktningen hon hört ljudet. Sen stannade hon tvärt, vände sig om och började gå åt motsatta hållet. Hon halvsprang. Skrattade högt av lättnad när hon fick syn på sin cykel. Hon trampade snabbt hemåt.

"Hur var det i skogen? Träffade du någon varg?"

"Det var lugnt", sa hon. "Jag såg varken varg eller björn. Följer du  med nästa gång, kanske?"

"Mm. Kanske."

Smak

"Ett vin ska inte drickas."

Han lyfte flaskan, tog mitt vinglas, höll det på snedden under tiden han försiktigt lät en, ungefär i storleksordningen, matsked vin rinna ner i glaset.

"Jaså?"

Han lyfte sig eget glas, snitsade till med handen så att innehållet snurrade runt några varv.

"Vin dricker man inte för att man är törstig", fortsatte han medan han satte näsan en bit ner i glaset och sniffade.

"Så mycket har jag också fattat."

"Ett vin ska smakas."

Han satte vinglaset till munnen, läppjade vinet, gurglade runt det i gommen och svalde sen.

"Vad tycker du att det här smakar?" frågade han.

Jag funderade.

"Kanske körsbär?"

Han höjde på ögonbrynen.

"Men känner du inte smaken av svarta vinbär och viol?"

Han smackade.

"Och den distinkta tonen av blåbär och lakrits?"

"Tyvärr inte."

Det blev ljusare

Det var på försommaren och allt hade blivit ljusare. Himlen, björkarnas grönskimrande löv, människors kläder.

Precis i det ögonblicket ringde de. Hon svarade och ångrade sig i samma stund. Hon visste innan de sa det. Han hade inte klarat sig. Hon satt kvar länge, stirrade ut genom fönstret. Mot ljuset.

Hon försökte stabilisera blicken, men inget blev tydligare. Allt var bara suddigt. Som en hinna lagt sig över ögonen. En tunn slöja.  

Den blev en befrielse. Hon ville ändå inte se. Ville inte bli sedd.

Sorgsen

"Vi får vänta med att dra förhastade slutsatser", sa han och anlade en sorgsen min.

"Vad menar du att vi ska vänta på?"

"Tja, alltså, jag anser att det är för tidigt att spekulera", fortsatte han.

Han halade upp en stor näsduk i tunn vit bomull och torkade sig i mungiporna. Omständligt vek han sen ihop den, rätade ut ena benet och stuvade ner tygbiten i byxfickan.

"Eller hur?" sa han, lutade sig framåt, satte armbågarna på knäna och vilade hakan i handflatorna.

"Jag fattar ingenting", sa jag.

Mannen

Småpratande halvlåg vi i varsin trädgårdsstol och njöt av starkt kaffe och sommarljummen luft. Resonemanget handlade om vad vi skulle ha till middag på kvällen, vilket vin som passade bäst till och om det nymålade fönstret. Det var då vi hörde höga röster i närheten och de distinkta ljud som bildas när kängor stegar över grusväg. Vi sträckte på nackarna och över häcken fick vi syn på två män och en kvinna.  Alla tre med plasthinkar i nävarna.

"Har vi gått vilse?" sa en av männen.

Vi skrattade en aning generat. Hur skulle vi kunna veta det? Tänkte vi, men sa inget.

I samma sekund, som om han hade haft eld i baken, stövlade samma man in genom en öppning i häcken. Han ställde sig alldeles intill trädgårdsbordet och tittade ner på oss med en irriterad min.

"Vi ska till Dinglevägen."

"Jaha."

Vi upplyste mannen om att de var på rätt väg och att det bara var att fortsätta en kilometer till. Efter några minuters samtal fram och tillbaka lommade de iväg.

Femton minuter senare sätter vi oss i bilen för att åka och handla i byns lilla livsmedelsbutik. Tvåhundra meter från vårt hus får vi syn på dem. Hade de inte kommit längre under en hel kvart? Då såg vi. De var inte längre tre. Mannen som kastat sig in på vår tomt var borta.

Bosses sommarläxa

Att bygga något i sand visste jag, att det inte skulle bli så lätt. Här i norra Bohuslän har vi mest klippor. Det får istället bli några små varelser från snäcksläktet, havstulpaner och bohussten:

Selfien i havet kommer här:

 

 

 

 

Bilderna tog jag i Havstenssund. Hit åker vi varenda sommar för att solbada på klippor och bada i havet. Oftast är det bara ortsbor som kommer hit. Den här dagen var det dock lite annat löst folk här, som kallas turister. De hade ingen känsla alls för hur nära andra man bör placera sin lekamen och sina ägodelar. Alltså, inte så rofyllt som det brukar vara. Men solen sken och det var precis lagom varmt. En fantastisk sommardag!

 

 

 

Avvisa

I tonåren gjorde tanken att bli ratad så ont att hon alltid såg till att göra slut först. En gång hände det som inte fick hända. Trots att hon inte kunde se några tecken hos honom sa hon till honom att hon tröttnat. Att det inte funkade mellan dem. Blicken han gav henne. Sen gick han. Hon fick svårt att andas.

Hon ångrade sig djupt redan då. Men att ringa eller gå hem till honom var otänkbart. Hon kunde inte förmå sig. Straffet var tankarna på honom. Känslan som satt på huden och gjorde den öm. Även nu ett antal år senare. En dag kunde hon inte låta bli. Hon googlade hans namn. Han fanns där. Skulle hon våga?