Väskan

Väskan använde han som kudde. I den låg allt han ägde. Han vågade aldrig somna riktigt, utan hade alltid ett öga halvt öppet. Armarna höll han i kors över bröstet. Som ett sorts mentalt skydd mot inkräktare. Sömnbristen började tära allt mer. Han visste att det inte fungerade länge till. Nu måste han finna en säker plats. Någonstans där han kunde få sova. En hel natt. Tanken förföljde honom. Oroade honom. Gjorde honom än mer matt. Måste bara vila lite till.

Foto från: http://www.flickr.com/photos/namaste04/10874738856/sizes/z/in/photostream/

Skrattet

Egentligen hade hon lätt till skratt. Men det var det ingen som trodde. Många antog att hon alltid varit lika allvarsam. Att hon var född med ett sjukligt svårmod och ständigt gick omkring med nedåtpekande mungipor. De menade att hon var helt humorbefriad. Och inte kapabel att brista ut i skratt. De drog slutsatsen att hon aldrig skulle kunna berätta en rolig episod ur livet eller en påhittad lustig historia.

För henne blev det en fobi. Hon förstod vad umgänget tänkte om henne, vilket gjorde att det blev fullständigt omöjligt att få fram ett skratt. Även om hon var road och kände skrattet bubbla och försöka ta sig upp genom halsen. Det fastnade någonstans på halva vägen. Alltid. Det blev inte ens ett litet fnitter.

Min mamma

Hon var sparsam min mamma och tog väl hand om alla sina ägodelar. Vare sig det gällde kläder eller ting. Jag har ärvt en hel del som är kvar efter henne. Den som väcker flest minnen och som jag tycker allra bäst om är min mammas köksstege. Jag kommer inte ihåg exakt när hon köpte den. Måste ha varit någon gång under tidigt 1960-tal. Den är av stål och med tre fotsteg klädda i rött. När jag fick den var den lite smutsig och färgfläckad. Omsorgsfullt gjorde jag rent den och ställde den i mitt kök. Jag tog ett steg bakåt, betraktade den. Kunde inte ta ögonen från den blänkande köksattiraljen. 

Jag tänkte på den gången när mamma skulle putsa fönster och felbedömde var fotsteget befann sig och klev rakt ut i luften. Flera revben gick av. Under lång tid hade hon svårt att andas utan att små skrik utstöttes vid varje andetag. Eller när hon tog ut den i trädgården för att såga av en gren på äppelträdet. Ena benet på stegen gled ner i gräsmattan, vilket fick till följd att mamma satte sig på rumpan rakt ner i det blöta gräset. Det såg roligt ut. Jag skrattade mitt i eländet. Och mamma också. Det är en speciell känsla att se köksstegen varje dag i mitt eget hem. Jag dimper ner på pallen och vet att jag sitter på samma lilla plätt där mamma alltid satt, när hon dagen före julafton fileade sill till inlagd sill och sillsallad. Eller rullade köttbullar. Mammas köksstege lever.

Kören

Från Henning Mankells Italienska skor. Näst sista meningen på en sida jag slog upp: 

Men när han blev tonåring och raggare slutade han att sjunga.

Alla sade att han var ett underbarn. Varje gång hans föräldrar hade bjudning hemma. Vare sig det var kafferep med sju sorters kakor för enbart damer, söndagsmiddag med släkten eller födelsedagskalas. När alla fat var tomma och glas eller koppar var urdruckna tog hon tag om hans ena hand, drog i honom och ställde honom framför alla gäster. Nu skulle han sjunga. När han hade fyllt sex år sa hon:

"Nu är det dags för dig att gå med i kyrkans gosskör.”

Sören, körens ledare, tog emot honom med varm hand. Hans mamma frågade ibland hur det gick med sången i kören.

”Sören är väl en fin karl? Snäll mot alla barnen.”

”Fast…”

”Vad?”

”Inget.”

Det var samma dag som han fyllde 13. Han stod i kyrkan, i bakre ledet. Frisyren den här dagen var annorlunda. Luggen hade han kammat uppåt och fixerat den med hårvax. Förutom en lock som hängde ner i pannan. Det svarta håret blänkte.  Han liknade Elvis Presley. Han lösgjorde sig ur högen av sjungande pojkar. Gick nerför gången och ut genom kyrkporten.

Vinden ven

Det susade i öronen. Som om hon var ute på öppna havet och vinden ven runt hennes huvud. Havet som var mörkt och fientligt. Inte ett dugg inbjudande. Hon var rädd att hon utan att egentligen vilja det skulle ta steget rakt ut. Och försvinna ner i djupet. Inte kunna andas. Kämpa för att få luft. Ögonen tårades. Med grumliga ögon stirrade hon på fotot. Kunde inte låta bli. Hon undrade om det var det hon ville. Tvinga sig själv. Kanske var det ett straff. Att inte kunna ta ögonen från bilden. Att smetas fast vid porträttet. Eller var det i själva verket en befrielse?

Kvinnan och mannen

Bild från http://www.flickr.com/photos/namaste04/11056210544/

Alltså, jag vet att hon kom ensam. Det vet jag. Kanske eftersom jag skriver skönlitterärt och är begåvad med en förmåga att lägga märke till detaljer. Eller ibland är det en åkomma, en tröttsam besatthet att hela tiden hålla på att scanna av omgivningen. Att ständigt leta efter något eller någon som passar in i det manus jag skriver på för närvarande, eller kanhända för ett kommande.

Jag såg henne komma gående längs bryggan, betraktade hennes vaggande släpiga gång. De tunga brösten som tydligt avtecknade sig under det svarta linnet. Den obligatoriska handväskan i blankt konstskinn i högra handen. Hennes ögon kunde jag inte se, eftersom hon bar solglasögon. Ändå kunde jag uppfatta att hon spanade. 

Så fick hon syn på honom. Det förstod jag på hennes sätt att studsa till, fast näst intill omärkligt. Mannen satt på den låga muren med en tunn uppslagen bok i ena knäet. Då fick hon fart. Med några få snabba kliv var hon framme vid honom. Hon ställde sig precis framför honom. Skuggade honom. Jag gjorde en grimas genom att dra in läpparna så att kinderna putade ut. Nu missade jag hans reaktion på hennes uppdykande. Under några sekunder såg jag enbart hennes breda baksida. Sen tog hon ett steg, vred på kroppen och satte sig intill honom. Hon lade väskan mellan dem och stirrade rakt ut i luften. Det tittade förresten bägge två åt samma håll och exakt i samma ögonblick lyfte de, han den högra, hon den vänstra, handen för att skydda ögonen. Stint stirrade de rakt på mig.

Iskristaller

Redan när hon med sin värmländskt sjungande röst sa den korta hälsningsfrasen insåg jag instinktivt att något var fel. Trots att hennes röst förflyttade sig många mil genom atmosfären kunde jag höra att den omgärdades av iskristaller. Nervceller skickade illande snabbt information till min hjärna att jag borde reagera. Nerverna skrek åt mig. Och under bråkdelen av en sekund gjorde jag det. Jag hejdade mig. Sen fortsatte jag ändå. Jag sa det jag i förväg hade tänkt ut att jag skulle säga.

”Vi tänkte.”

”Ja?”

”Att vi kunde hälsa på er en helg i juli.”

”Jaså.”

”Ja, alltså. Det var ju över ett år sen.”

”Ja?”

Imaginära småkryp krälade fram och tillbaka över min rygg, det kliade, sved. Jag drog med handen över bakhuvudet. Nackmusklerna ömmade och spände över halsen.

”Vi kan…”

”Jag tycker inte att ni ska komma hit.”

”Men.”

”Vad?”

”Jag förstår inte.”

Jag tystnade. Läpparna stelnade. Jag kände mig snuvig. Snörvlade.

”Ni ska inte komma.”

Jag blängde på telefonen. Sen tryckte jag bort samtalet.