Har ni fest, eller?

Bild från:

http://www.flickr.com/photos/awfulshot/11499773075/sizes/z/in/photostream/

 

 

Mina ögon var tunga. Jag kisade för att hindra ögonlocken att totalt förslutas över ögongloberna. Skruvade på mig, för att få igång kroppen. Konstigaste fest jag någonsin varit på. Som hon här bredvid mig. Kunde inte påminna mig att hon har sagt vad hon hette, ens. Hon har suttit och stirrat in i mobilen sedan hon klev in genom dörren. Väskan verkade dyrbar. Den hade hon, direkt hon damp ner i soffan, placerat i knäet. Och mannen i ljusblågrått, som såg ut som han kom direkt från sjuksalen, sneglade konstant in i hennes mobiltelefon, över hennes arm. Tydligen var han intresserad av vad som skedde där. Eller annars vaktade han hennes väska. Kanske funderade han på att rycka åt sig den i ett obevakat ögonblick. Värst var nog blommorna på bordet. Torra tallkvistar där någon virat folie runt grenarna. Utan att jag tänkte närmre efter, la jag upp mina gympadojor på bordsskivan. Vågor av irritation blandades med utmattning i mitt huvud. Jag tog tag i kudden och den tjocka filten som låg på soffans ryggstöd. Skulle de märka om jag kravlade mig ner under bordet, lade mig med kudden under huvudet och filten över kroppen?

Skymning

Hon tyckte att skymningen aldrig försvann. Varken i hennes huvud eller där ute. Hon gick de få stegen fram till sovrumsfönstret. Där nere på gatan stod några människor och väntade på spårvagnen. Alla hade axlarna uppdragna mot halsen och mössor nerdragna över pannan. De stod en bit ifrån varandra, gav intryck av att vara övergivna. En man stod böjd över sin mobil. Hans vita ansikte lystes upp av mobiltelefonens blekgröna ljus. Hon förundrades över hans nakna fingrar som pilsnabbt rörde sig över telefonens tangentbord. Hennes ögon fångades av något. I huset på andra sidan gatan stod en man i ett fönster. Ovanför honom hängde en tänd adventsstjärna. Han stirrade på henne.

Aldrig klar

Ju längre jag lever och borde veta bättre, desto mindre förstår jag om världen och människorna på vår vackra blå planet. Det är stressande, jag ryser av obehag av att känna osäkerheten nafsa mig i hälarna. Jag säger ofta till mig själv, att vad skönt att jag är så pass gammal som jag är. Jag slipper vara med i framtiden. Men hur låter det? Jo, som om jag struntar totalt i kommande generationer. Verkligen egennyttigt. Västerländskt tänkande, individen är viktigast. Mina behov går före gruppens.

En sak är jag dock säger på. Ingenting är någonsin klart. För all framtid klappat och klart. Arbetet pågår utan slut. Människan kommer aldrig att kunna säga till sin nästa:

”Nu. Äntligen, är vi framme. Nu kan vi slappna av och bara njuta av livet.”

Ett slags avsked

”Hur kan du stå och hångla med den där killen? Du, sluta dra i bordsduken hela tiden. Den blir skrynklig. Och vem är det då som måste stryka?”

”Hånglar? Vi hånglade inte”, sa Elin samtidigt som hon släppte den flaggblå duken som om den bränt hennes fingrar.

Köksstolens ben gnällde högt mot parkettgolvet när hon drog ut den från bordet och ställde sig upp.

”Vad kallar du det ni gjorde då? Jag höll precis på med att byta till julgardiner när jag fick syn på er genom köksfönstret.”

”Vad var det du såg?”

Utan att titta på henne gick Elin fram till ett av köksskåpen, öppnade och tog ut ett dricksglas.

”Han pressade sig hårt mot dig. Där vid björken precis vid grinden”, sa hon och pekade ut genom fönstret.”Han stod med armarna runt hela dig och era ansikten var som fastklistrade vid varandra. Jag såg knappt vad som var vad.”

”Men mamma jag är ju kär”, sa Elin och skruvade på kallvattnet.

”Du är för ung, Elin.”

”Jag är inte alls för ung. Jag är faktiskt 13 år.”

”Du är för ung, Elin”, sa hon igen och reste sig upp. ”Nu tappade jag helt lusten att byta gardiner, fortsatte hon och pekade med huvudet mot de blåvitrandiga bomullsgardinerna som hängde på trekvart i fönstret. ”Och det är ditt fel.”

”Mitt fel? Nu får du sluta, mamma.”

”Det är du som ska sluta. Nästa gång ni ses, gör du slut. Annars säger jag till pappa.”

 

Besynnerligt

Det är vad livet ytterst handlar om. Relationer. Gemenskap. Vi människor vill tillhöra en grupp. Vad gruppen tycker om mig är livsviktigt. Alla mina förmågor går på högvarv. Allt för att passa in. Jag hatar att skämmas för att jag gör något som inte gruppen accepterar. Jag fasar för att bli utfryst. Jag anpassar mig, ljuger om jag måste, för att de andra i gruppen ska tycka om mig.

Det är så besynnerligt. Jag förstår inte, hur det kan komma sig. Att jag ändå samtidigt älskar att vara ensam. Nästan aldrig tycker likadant som andra. Är ofta den som avviker. Mot strömmen. Känner mig ofta exkluderad från gruppen. Vill inte heller vara en del av den. Eftersom de inte tycker som jag.

Hur kan det komma sig?

Pia Widlund har utmanat mig med 10 frågor. Här kommer frågor och svar

Hur länge läser du en dålig bok innan du lägger den ifrån dig?
Några sidor, men det händer att jag efter att ha läst halva boken inte orkar mer

 

Vad läser du helst; Romantik eller spänning?
Spänning

 

Svenska eller utländska författare?
Gärna svenska, men tror att det är ungefär 50/50

 

Favoritboken när du var liten?
Pippi Långstrump och Barnen från Bullerbyn, senare Fem-böckerna och Lotta-böckerna.

 

Vad köper du för böcker åt andra? Påverkar din smak vad du köper?
Gärna nyutkomna, som många pratar om. Min smak påverkar. Köper alltid det jag skulle vilja läsa själv

 

Är omslaget viktigt?
Ja, det tycker jag.

 

Har du köpt någon bok p.g.a. omslaget?
Nej, aldrig

 

Läser du alltid baksidestexten?
Ja

 

Läser du e-böcker?
Det har hänt, men bara några gånger. Har inte vant mig riktigt.

 

Skrivmål inför 2015?
Skicka mitt ”färdiga” manus till förlag och färdigställa manus nummer två under år 2015

 

Må illa

Elin hade oförhappandes tittat ut på dansgolvet. Kanske hade hon sett, känt igen, i ögonvrån. Att det var därför hon vände bort huvudet från bordsgrannen som var i full färd med att berätta att hon och hennes man skulle flytta från Linnégatan till Göteborgs Dock Sides på andra sidan älven. Nybyggt och fräscht med terrass som löpte längs med hela våningens utsida. Där stod han och vaggade med armarna runt en kvinnas rygg. Med näsan inne i hennes blonda hårkalufs.

Hon satt som fastfrusen. Kunde inte röra sig. Långsamt rörde hon huvudet tillbaka. Svagt uppfattade Elin att hon fortfarande pratade om nya lägenheten. Hennes blick fastnade på kvinnans illröda mun. Hon såg hur läpparna rörde sig fram och tillbaka, upp och ner. Sen, med ens, utan ett ord, reste Elin på sig och gick rakt över dansgolvet. Gick fram till dem och skrek rakt ut.

”Vad gör du?!”

Han tittade på henne som om hon var en främmande person. Någon han inte kände igen. Konstigt nog kunde hon se sig själv från hans perspektiv. Inom sig såg hon hur han såg på henne. Som om hon var en skvatt galen okänd kvinna som störtat sig över dem.

Hon mådde illa.