Oordnat boende

Jag står inte längre ut med mitt arbete. I mer än fyrtio år har jag jobbat och aldrig trivts med det jag gör. Egentligen. Faktiskt nästan hela tiden hatat. Utan att överdriva. Mått fysiskt illa varenda morgon. Söndagar har varit ett helvete. Hela jäkla söndagen, inte bara kvällen. Men livet har rullat på och jag har inte haft förmåga eller energi att stoppa tiden. Inte förrän nu. Och nu är det för sent att ändra på det. Nu anses jag för gammal. Du ska ju snart pensioneras, säger de. Dig kan vi inte satsa på. Förresten är du säkert så rigid i dina arbets- och tankesätt att vi inte har varken tid eller lust att ens försöka. Det säger de inte högt, men det kan jag förstå av mellanrumstystnaden, i de sekundsnabba pauserna då de söker efter lämpliga ord att använda istället. Ibland söker jag enklare jobb. Jobb som borde göra mig lugn, borde tillåta mig att sova ostört på nätterna, men sådana får jag inte. Jag är överkvalificerad, menar man. Du kommer aldrig att vilja vara kvar, säger man och vinkar avvärjande med bägge händerna.

Så nu har jag bestämt mig för att dra. Bara dra, utan att tala om för en enda själ. Jag har precis slagit mig ner på plats nummer 15, vid fönstret. På planet som ska ta mig till Thailand. Utan att ha ordnat boende när jag kommer fram. Det finns säkert en hydda på sandstranden, tänker jag, blir perfekt. Sen ska jag sitta tidigt, tidigt på morgnarna och äta frukost bestående av färska exotiska frukter och bär och stilla blicka ut över blå havsvågor. Lycka bubblar upp genom magen. Förväntan inför nya livet. Nu börjar äventyret.

Bilden av en fyraåring

Jag saknar den tiden. Bilden jag ofta ser framför mig. Jag vaknar av att en solstråle sticker mig i ansiktet. Jag har ett vitt nattlinne i tunn bomull med påsydd spets runt kanterna på mig. Jag kravlar ur sängen. Min systers säng är tom. Mamma har inte bäddat den än. Lakanet är tilltrasslat och ligger som vecken på ett dragspel nere vid fotänden. På trätrappan som leder ner till terassen sitter mamma och dricker te och läser morgontidningen. Hon ser på mig och ler.


- God morgon min lilla pärla. Du sov länge idag.

Jag skuggar ögonen med handen och spejar ut mot den stora planen av gräs som gränsar till vår radhustomt. Där finns en lekplats och jag ser konturerna av några barn som gungar och åker karusell.

- Ser du din syster? frågar mamma.

- Ja, hon åker karusell. Det vill jag också, mamma!

- Du får gå dit sen, när du ätit frukost.

Mamma viker ihop tidningen och reser sig upp.

- Fort, fort, mamma, säger jag och hoppar jämfota, jag vill gunga. Nu.

 

De missnöjda

Hur han än gjorde så var hon missnöjd. Skulle alltid syna hans arbete, som om hon var hans tillsynsman, eller lärare som skulle avgöra om betyget blev godkänt eller inte. Janne påminde sig den gången i träslöjden i sexan. Precis samma upplevelse av att vara mindre vetande. Klassen hade fått till uppgift att snida varsin fågel i trä. Den skulle hans mamma få, tänkte han och sätta i vardagsrumsfönstret. Den skulle han sen stolt lägga märke till varje gång han närmade sig hemmet och klev uppför trappan. Hur länge han hållit på att slipa på pippin visste han inte, när han såg att magister Bredheck närmade sig. Utan att ta hänsyn till att Janne stod och höll den i handen, drog läraren träbiten helt sonika från honom. Janne gned handflatan med andra handen, det sved och strimmor av rött började framträda. Som om han vore extremt närsynt böjde Bredheck huvudet så nära att han snuddade vid den med ögonen och drog sen med fingrarna över träet. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.

– Du, den här får du jobba mycket mer på, sa han till slut, den är långt ifrån färdig. Rättare sagt, du får vara varsam, ha större känsla i fingrarna, innan du inte förstör den helt och hållet.

Precis så sa hon också.

– Du Janne, du måste vara mer varsam, vara noggrannare när du städar. Se här, sa hon och drog med fingrarna över kanten på skåpet och visade tydligt med en skev grimas hur missnöjd hon var, här är ju jättemycket damm kvar.

Stranden

En kort fortsättning på inlägget 8 maj "Bryggan":

 

Hur jag kom dit visste jag inte. I nästa medvetna ögonblick fann jag mig själv sittande på knäna i sanden. Med jämna mellanrum flödade kyliga havsvågor över mina nakna ben och de rosa bomullsshortsen jag bar var blöta. Jag satt alldeles intill honom. Han stirrade på mig med lika intensivt blå ögon som himlens färgton. Munnen var sned, i glipan mellan läpparna skymtade jag vita tänder och det svarta håret låg i våta stripor över pannan. Hans grå tröja och byxor var mörka och fläckiga av vatten och smuts. Kroppen vaggade en aning varje gång det kom en ny våg och slog in över stranden. Jag sträckte fram en hand och rörde vid hans ena arm. Den var kall. Mitt ansikte kändes fuktigt. Jag drog med händerna över mina kinder. Det var tårar.

Bryggan

Under bryggan låg han. Jag såg honom först efter en stund. Det var en vindstilla morgon och jag hade gått ner till havet för att andas in den luftiga syremättade atmosfären och låta min hud värmas upp av de första milda solstrålarna. Jag satte mig på bryggans ena långkant och lät mina ben fritt svänga i luften. Jag fick en hastig förnimmelse, en déjà vu till för länge sen, när jag som femåring satt på en stol i köket och inte nådde ner till golvet.

Jag vände ansiktet mot himlen, blundade och njöt. Det var först efter en stund, jag vet inte hur länge jag hade suttit där, som jag öppnade ögonen, böjde huvudet och sänkte blicken. Då såg jag. Under bryggan. Alldeles intill, där sandstranden mötte de stilla havsvågorna. Mina ögon drogs obevekligt mot någonting. Det var som att träffas av blixten, kraften var omedelbar. Mina ögon mötte hans. Jag fastnade, kunde inte röra mig.

Lidingöloppet

Förlaget sa att de skulle jobba för att marknadsföra min bok.  Jag kunde se att de skälvde av längtan efter att få se min bok ligga i bokhandlarnas många fönster, riktigt blända bokköparna i ögonen. Såväl hos e-handlarna som hos klassiska fysiska butiker inne i centrum av staden. Boken skulle vara omöjlig att förbise.

Det var några händelser dock, som vi först skulle vänta in och låta blåsa över. Sen skulle förlaget direkt kasta loss och vi skulle alla forsa iväg över bokförsäljningens enorma hav.  För det första skulle vi invänta höstens Bokmässa i Göteborg. Vidare skulle vi låta jul- och nyårshelgerna dra förbi. Ostronsäsongen var en hindrande faktor nummer tre. Vi kunde omöjligt göra något under ostronperioden. Det sista kruxet var att jag skulle visa att jag, utan att bryta, kunde springa Lidingöloppet. Springa inte promenera.

Jag förstod aldrig vad det hade att göra med att sälja en bok, men kände mig ändå nödgad. Således, nu var det slutet av september och jag lunkade fram bland träd och löparkollegor. Kunde bara ha förtröstan om att även lunka kunde accepteras som en variant av att springa. Musklerna smärtade, höfterna skrek och svetten rann över huden. Med tungan slickade jag i mig av de salta dropparna som strilade ner över ansiktet. Mördarbacken kvar. Som en vägg, brukar många säga. Så var det, kunde jag konstatera.

– Ge inte upp, snart är du framme! Ge järnet!

Jag öppnade munnen för att ropa tillbaka: Spring själv, din jäkla idiot! Men genom mina spruckna läppar och förbi min höga puls kom det enbart ett skrälligt flåsande.

Jag vet inte hur lång tid det tog, men till slut snubblade jag över mållinjen. Julhelgernas och ostronsäsongens epiloger stod och bidade sin tid. Sen.

 

Skrivkontakt - Löparproffs

Skriv en scen där din huvudperson måste övertyga någon som är tveksam.

Kanske egentligen för varmt för att springa. 25 grader och sol från en flaggblå himmel. Ett stilla regn var skönare. Som tur var lämnade höga granar och tallar en praktisk skugga. Han joggade snabbt på stället, höjde knäna till höga hopp. Flåsade. Visste att formen var bra, om än inte helt på topp. Det hände alla, även ett löparproffs drabbades av en syreskuld i början av långa lopp. En vältränad person betalade tillbaka skulden relativt snabbt och arbetspulsen la sig på en stabil nivå. Specialister lärde känna sin kropp, inget hände av en tillfällighet.

– Men tjänare Mats!

Han spratt till och vände sig om.

– Christer, det var inte igår, sa han och kände sig tvungen att gå fram till honom.

Löparkollegan var klädd i svarta långa tights och en svart funktionströja med några knallgula breda ränder längs sidorna som antagligen skulle föra tankarna till eldsflammor.

– Hur står det till med sådan bock idag då?

Christer log och visade alla sina stora en aning gula tänder på samma gång. Den ena framtanden satt lite ovanpå den andra.

– Bock?

Mats ryggade tillbaka inför ordet.

– Kom inte och säg annat. Jag såg dig nog.

Pekfingret ruskade omkring i luften.

– Var då? Hur då? frågade Mats.

– Jag såg dig klart och tydligt när du gick in på Fiskekrogen efter att du klivit ur taxin tillsammans med en blond donna i snäv svart och blänkande klänning. Jag stod på andra sidan, vid statyn. Alströmer är det väl? Han med potatisen. Du såg inte mig och jag ville inte störa.

– Det var inte jag.

– Klart det var, försök inte. Jag känner igen min Mats när jag ser honom.

Mats vände ansiktet upp mot trädtopparna och satte några fingrar över munnen.

– När skulle det ha varit? frågade han sen medan han betraktade Christer.

– För en vecka sen, ungefär. Jo, sa han efter några sekunders betänketid, det måste det ha varit i onsdags, eftersom det var när jag var på väg till Casino Cosmopol. Jag var där med några polare. Det ligger ju bara runt hörnet.

Han stirrade på Christer utan att säga något.

– Har du lämnat Maria?

Med rynkad panna och vidöppna ögon stirrade Christer oavvänt på honom. Det började det krypa i kroppen på Mats, det kliade på överarmarna.

– Varför frågar du det?

Han hörde att han lät gnällig.

– Eftersom du är ute med andra, förstås! Lägg av. Jag är inte född igår.

– Lugna ner dig nu för satan, måste du gapa så? väste han och tittade sig omkring.

Han tog ett steg närmre så att de hamnade mindre än en meter från varandra. Christer var kortare, vilket gjorde att Mats kunde betrakta honom snett ovanifrån.

– Det var bara en jobbträff. Inget annat. Sluta tjata.

– Du, dra inte den valsen. Det syntes lång väg vad ni hade tankarna, vad ni skulle göra efter besöket, sa han, log och tog ett långt steg bakåt.

– Ta det lilla lugna nu, ta det bara vackert.

– Vem var hon då?

Christer hade höjt tonen ett par hack.

– Jag vet för helvete inte ens vem du pratar om. Förresten, sa Mats, jag vet faktiskt inte vad du har med det att göra, om det skulle vara som du säger.

Med uttrycklig betoning på ordet om.

– Du, gör dig inte dummare än du är. Eller mig för den delen. Jag vet för tusan vad jag såg.

– OK, lugna ner dig. Spring nu inte och babbla om det till höger och vänster.

Mats pekade på Christer med hela handen.

– Du känner väl mig. Sådan är inte jag. Men för säkerhets skull får du berätta, annars kan jag inte lova något, sa Christer och flinade.