Att njuta

Den stora dagen har kommit. Dagen som hon länge fruktat. Hon har övat hela våren, spelat, spelat och repeterat. "Det här låter bra. Nu kan du stycket utan och innan. Jag litar på dig att du klarar det," sa han och strök henne över kinden. "Vi ses på torsdag kväll." Men hon var inte lika säker själv. Tanken på att sitta därframme på podiet gjorde att det hissnade i magen. Lämnad ensam inför allas blickar. Kristallklar förväntansfull tystnad. Alla blanka bleka ansikten som oavvänt kommer att stirra på henne. Mamma på första bänk. Hon hör sig själv i fantasin ta första tonerna. De falska harmonierna skorrar i huvudet.

Men varför är hon säker på att hon ska misslyckas, tänker hon? Varför kan det inte istället bli så att jag sätter varenda ton? Att jag kommer att njuta av uppmärksamheten och av att få vara i centrum. För en gångs skull. Varför vet jag att det blir ett dunderfiasko?

Hjärtat slår hårt i bröstet. Ögonen svider. Hon blinkar snabbt. Nu vinkar han åt henne, visar att nu är det hennes tur. Dags att gå fram till scenen. Hon sätter sig ner på pianopallen, tystnaden ekar i hennes huvud. Lägger händerna över pianot, fingrarna darrar över tangenterna. Hon börjar. Nej, de vill inte lyda, svänger okontrollerat över de vita och svarta knapparna. Musikstycket förvandlas till en okänd stackatoaktig melodi istället för den böljande svängande sköna låt som inrepeterats. När hon är klar vågar hon nästan inte se upp från pianot. Vill helst av allt bli osynlig och obemärkt försvinna ut. Sakta lyfter hon huvudet. Tittar på honom, sväljer hårt. Han skakar lätt på huvudet.

Att hinna

Mitt liv har varit långt. Att så mycket kan hända under en enda människas liv. För mig känns det som att jag fått ynnesten att leva två liv. Två djupt starka kärlekar har jag upplevt.

När jag mötte min andra allvarliga förälskelse insåg jag att han, han skulle bli min allra största passion i livet. Vi började om, som två ystra tonåringar, fast vi borde varit mogna, erfarna. Som om vi nyss flugit ur boet. Utslängda ur hemmet,utan adress, utan vänner. Byggde nytt, en ny livsväv växte sakta fram. Det var en hård tid, slitsamt, men vi hade varandra. Jag kunde vila i hans famn.

Allt som hänt i mitt liv och som jag glömt är för alltid borta. Försvunnet. Och snart är inget kvar. Det är plågsamt att se att slutet närmar sig. Det smärtar. Jag har inte hunnit med allt. Finns så mycket kvar att göra.

Nära

Vi satt tätt intill varandra. Så nära att det kändes som att vi var en kropp när vi svajade och svängde i takt med tågets skumpande på rälsen. Han lutade sig över mig och kikade ut genom fönstret.

"Aha, nu har vi kommit till Kolbäck. Då är nästa station Valskog. Här i trakterna, förstår du", han lutade sig tillbaka mot ryggstödet," jobbade jag förr i tiden som rallare. Det känns som en helt annan tid. Sverige var hemskt fattigt och orättvist.

På delar av den här banan känner jag igen varenda balk, varenda spår, alla pyttesmå stationshus. Husen är ofta arkitektoniskt vackra byggnader. Har du tänkt på det?" frågar han mig och ser på mig med sina blekblå ögonspringor med överhängande ögonlock. Han väntar inte på svar. "Med sina tinnar och torn och snickarglädje. Fast alla mindre hållplatser susar tåget förbi nu för tiden, har för länge sen slutat att stanna. Som om den tiden aldrig funnits. Sorgligt, det är vad det är. Tågen går så fort att ögonen bara hinner se att något suddigt för ett ögonblick skymtar utanför fönstret. Jag kan berätta för dig om varenda liten sliper du ser på spåret. Kan du se mig framför dig, svingande hacka och spett ovanför huvudet?

Det var usla tider, vi gick ständigt hungriga hemma. Dåligt med jobb var det. Därför gick jag på rallen. Kom hem då och då till mor med lite slantar. Vi bodde i tunna baracker, fick varsin liten smal brits att ligga på och en hård hästfilt. Men du må tro att vi var populära bland damerna vart än vi kom." Hans ansikte spricker upp i ett stort leende. "De tyckte att vi var spännande, ett avbrott i dera grå knogiga vardag. Men det gillade förstås inte männen i trakten. Att vi kom och tog deras kvinnfolk. Slogs om något fruntimmer. Många av oss var vilda och hamnade alltid i slagsmål. Starka som vi var, vann vi förstås oftast. Vi var inga veklingar, sega som en gammal galt. Fast jag hade ju min kvinna hemma, jag var henne trogen, ska du veta." Han såg på mig med allvar i blicken, läpparna drogs upp i ett litet smil. "Jag rök ihop med andra jag också, men bara för att försvara mina kamrater. Titta! Nu är vi framme i Arboga, här ska vi av."

Han reste sig upp och gick sakta mot utgången. Jag tittade efter honom, betraktade hans böjda framåtlutande rygg och vacklande steg. Ömheten för honom ilade genom min kropp. Det gjorde nästan ont.

Rallare: ordet tros komma från "rallväg", en försvenskning av det engelska "railway", eller från "ralla" = skottkärra.

Avigt

På väg bort till hönshuset får hon syn på drängen. Lisa har lovat farfar att varje morgon ge hönsen foder. Innan hon går till sängs ställer hon väckarklockan på kvart i sju nästa morgon, för att inte missa tiden. Klockan sju vill hönsen ha sin frukost serverad säger farfar. Drängen traskar längst bak. Framför honom lunkar en lång rad av brunvita kossor med tunga juvrar. Lisa räknar till trettio stycken. De är på väg till hagen, det vet hon. Ibland brukar hon följa med och hjälpa drängen att mota korna.

Det är spännande. Lisa är fascinerad av drängen, han liknar ingen hon tidigare mött i sitt liv. Ständigt klädd i en skrynklig smutsig mörkblå overall som är alldeles för stor. Byxbaken hänger långt under ändan och byxbenen är upprullade för att inte släpa i leran. Alltid en blå keps nerdragen över huvudet. Den smiter så tätt åt över skallen att öronen ställer sig rakt ut och testar av stripigt svart hår sticker fram. På fötterna har han ett par för stora svarta gummistövlar, vilket gör att gångstilen blir komiskt lufsande. Han pratar nästan aldrig, ser bara trumpet på Lisa när hon frågar om hon för följa med till hagen. Det går nätt och jämnt att se att han nickar. Piskan som drängen har i handen låter han då och då vina över kornas ryggar. Slår han korna eller låter han piskan bara smälla till i luften? Hon är inte säker. Korna reagerar i alla fall inte, så det gör nog inte ont, bestämmer sig Lisa för.

Lisa vinkar till drängen men han vinkar inte tillbaka. Idag hinner hon inte följa med. Hon stannar och betraktar drängen. Det är något som är fel. Lisa skrattar högt när hon förstår varför drängen ser ännu ostadigare och konstigare ut än vanligt. Han har satt stövlarna på fel fot. Det ser knepigt ut, tycker Lisa, avigt.

Semester i Toscana

Porto Stefano, 12 juli 2003

"Blir det här bordet bra?" frågar hon på italienskklingande engelska och ser på oss med lätt höjda, svarta ögonbryn formade till fulländade ovaler. Vi sätter oss ner vid det sista lediga bordet på uteserveringen. Förväntansfulla. Matsedeln är på italienska. Bestämmer oss för ge servitrisen ansvaret. Menyn får bli en överraskning.

In kommer först ett stort vitt keramikfat med gröna och svarta oliver i olika storlekar, tunt skuren bladselleri och röd och gul paprika. I mitten står en glasskål med ljust grön avocadoröra och runt om ligger bitar av grovt bröd. "Varsågoda!"

Lång, lång väntan på huvudrätten. Vi röker varsin cigarett under tiden och smuttar samtidigt på vinet. Njuter av den lena milda nattluften. "Men... ajabaja inte röka mellan rätterna!" Vi tittar upp mot henne, hon hötter med pekfingret mot oss, vi känner oss obegripligt generade trots att vi som gäster gör som vi vill. Eller? Hon bär på ett enormt rostfritt fat. En hel stor skinande torskliknande fisk ligger utsträckt. Ett stort runt öga stirrar på oss. Servitrisen ställer ner fatet, står länge böjd över fisken, rensar och lägger på två separata tallrikar, som hon när hon äntligen är klar, sätter ner framför oss. Tallrikarna är fullständigt täckta med ett tjockt lager av vitt fiskkött. "Vad serveras till? Sallad? Sås?" "Neej, en sådan lyxig och förstklassig fisk avnjutes givetvis som den är", hennes rosa välmålade mun vrids så att den irriterade minen inte går att undgå, ögonen får en hård mörk nyans, "enbart citron och olivolja att ringla över. Det ska självfallet inte vara något annat till."

Fisken är fantastiskt god, konsistensen perfekt lagom fast. Vi sköljer ner firren med vitt svalkande vin. Efter en kvarts intagande växer ändå fiskköttet i munnen. På tallrikarna ligger det mesta fortfarande kvar. Vi bestämmer oss för att ta en paus i ätandet. Jag reser mig upp och går in i restaurangens innandöme för att söka upp en toalett. Där inne får jag syn på vår servitris. Hon har en tänd cigarett i mungipan. Röken slingrar sig upp över hennes ansikte, fortsätter upp genom luften mot taket. Hon är i full färd med att tranchera en stor stek. Jag ser på henne med en blick som jag hoppas är klentrogen. Ingen reaktion.

Vad fisken kostade? Euro 100 per kilo. Vår fisk vägde lite drygt ett kilo.

Utsträckt tid

Till den som bestämmer:

Kan jag be att få min tid här på planeten jorden mer utsträckt?

Går det för sig att få sin tid förlängd om det verkar förnuftigt?

Jag har nämligen ett stort behov av mer tid, jag kommer inte att hinna njuta av livets skönhet tillräckligt länge.

Faktum är att jag inte ens har börjat balansera på livets mättnadsslaka lina ännu. Känner tydligt att min tid trots det är utmätt, slutpunkten närmar sig.

Tjugo år räcker inte för allt som återstår för mig att uppleva, jag behöver åtminstone fyrtio livskraftiga år till.

Går det att ordna?

Ingen stofil

Mannen har en skarpt lysande rosaröd keps på huvudet. Vindjackan i bomull går i samma ton och den breda slipsen med en grovt formad knut är randig i klarrött och mörkt grått. En grånad lugg sticker fram under kepsens kant. Han sitter på en cementgris och blickar oavvänt ut över Göta Älv. Jag vänder på huvudet åt det håll han så stint tittar. Vad är det han studerar? På älven är båttrafiken tät, rusningstid på vattnets motorväg. Ovanför oss breder Älvsborgsbron ut sig som en enorm ljust grön jättebåge över den blå himlen. En orange trind liten båt, "Boatman" står det målat i stora bokstäver utefter sidan,drar förbi med hög hastighet. Trots sin ringa storlek drar den upp höga svallvågor. Säkert ute på ett snabbt påkommet uppdrag. Två tremastade resliga gamla segelfartyg i svart med gulnade segel glider fram, inte tyst, eftersom båda skeppen är fulla av festande hojtande glada studenter med glas och flaskor i händerna. De skriker ännu högre när svallvågorna från båtmannen når dem.

Jag slänger en blick mot den äldre mannen igen. Han har precis rest sig upp, börjar gå bortåt Röda Stenhållet. Nu ser jag. Han har långa tunna spretiga rastafarilockar som böljar nerför ryggen. De räcker ända ner till midjan.