Paralleller

Leif bara måste åka dit. Han kunde inte ta hänsyn till hur Karin reagerade. Det var hans barn. Fast visste han det? Skulle det vara möjligt för honom att fråga Etta hur hon kunde vara så säker? Han hade en klasskamrat i nian som en dag fick besked av en klasskompis att hon var med barn och att han var pappan. Han hade nekat tills han blev blå i ansiktet. Leif hade tyckt att det var motbjudande gjort. Janne var en sådan som låg med många. Det var allmänt känt. Han skulle vara glad att det inte var fler som kom och sa samma sak. Leif hade medkänsla med tjejen. Hon blev tvungen att sluta nian innan vårterminens slut och fick inget slutbetyg. Medan Janne gick kvar som ingenting speciellt hade hänt. 

Nu satt Leif i en liknande sits. Fast ändå inte. Men det fanns paralleller. Det att vara fast för livet. Gick inte att haja att han hade en liten son. Tanken var förunderlig. Han tittade ut genom fönstret där björkarna svajade lätt i sommarvinden. Med ens upplevde han lyckokänslor, det pirrade till i  bröstet. Han var pappa! Han rätade på ryggen och bestämde att han skulle gå Etta tillmötes. Ingen misstänksamhet utan visa tydligt att han godtog hennes påstående. Han ville bli en bra pappa till sonen. Men om hon visade någon som helst tendens att fortfarande vara fast i drogerna, då skulle han inte dra sig för att se till att han fick vårdnaden.

Fri

De hade kommit med hans egna kläder. En unken lukt blandad med en svag doft av kemikalier, kanske malmedel, nådde näsan. Leif stirrade på de slitna jeansen och t-tröjan som låg slarvigt hopvikt ovanpå. Hans vita kalsonger skymtade under tröjan. Sen slet han av sig fängelsepaltorna. En förnimmelse av äckel försvann i samma ögonblick och en lättnad drog igenom kroppen, trots lukten, när han fick på sig sina egna kläder. Han satte sig ner på britsen och stirrade rakt in i cementväggen. Efter en stund reste han sig upp, omedveten om hur lång tid som gått. Benen var stela och för att få igång dem trampade han på stället. Så skramlet av nycklar. Leif tittade ut genom gallret. Där kom vakten sakta vandrande mot hans cell. Utan att säga något låste han upp. Leif gick ut. Vakten tog ett tag om hans ena överarm och bredvid varandra gick de förbi ett antal celler. Han kollade inte åt något håll. Det blev en underlig promenad. Vakten haltade och Leif fick hela tiden parera så att de inte dunkade i varandra, axel mot axel. In i en korridor han kände igen. En rad med stängda dörrar på bägge sidor. I ett av rummen hade han blivit förhörd. Han riste till av olust. In i ett rum med en lång disk. En uniformerad vakt höll i en ryggsäck. Hans leende tolkade Leif som självgott. Som om han trivdes med situationen.

"Check it", sa han och nickade åt Leif.

Leif rotade runt. Hans block fattades. I den noterade han när han händelsevis kommit på dikter, speciellt intressanta ord eller om något särskilt hänt.

"My notebook."

Hemligheten

Jag såg hur hans ena skuldra skälvde till. Han trodde nog att jag ville gråta ut mot hans axel. Så var det inte alls. Jag var enbart ilsken. Lika ilsken som den pittbullterrier som anföll mig den där söndagen för några veckor sen. Jag kom springande nerför kullen när jag fick syn på hunden. I full språng på väg rakt mot mig med öronen fladdrande och benen pekandes ut rakt från kroppen. Jag stannade tvärt. Besten hejdade sig lika abrupt, skällde som besatt. Helt förstelnad stirrade jag på hundens huggtänder. Sen rundade den mig, fortfarande gläfsande och ställde sig bakom mig.

Lika arg var jag idag. Min bästa väninna hade avslöjat min hemlighet. Nu visste han. Hur kunde hon vara så lumpen? Jag ville strypa henne. I alla fall slå till henne hårt. Knuffa henne.

Så såg jag husse komma släntrande. Han ropade lite mesigt:

"Bamse. Kom hit."

Då reagerade min svettiga hjärna.

"För helvete! Håll reda på din jävla hund!" skrek jag.

Jag som aldrig svär.

En gammal kärlek

Gårdagens och dagens ord: Urskiljning och söka

Leif tänkte på den dagen han träffade Etta för första gången. Hur han betraktat henne, tyckt att hon var fulländad som kvinna. Samtidigt en kvinna som var svår att få uppmärksamhet av, eftersom hon var van vid att män gjorde närmanden. Enkelt klädd, men ändå raffinerat, den tunna genomskinliga blå toppen till lika genomskinliga vita haremsbyxor. Hon slängde med det midjelånga håret. Det tog bara några ögonblick för honom att fastna helt. Deras ögon möttes och hon skrattade högt, rakt i ansiktet på honom. Antagligen för att han såg skrattretande förtrollad ut. Hans ögon tindrade säkert i kapp med strålkastarna i taket.

Långt senare insåg han att han haft svårt att skilja på fascination och kärlek. Han ville bort. Fly från Etta. Men det ville inte hon. För att hålla honom kvar, sökte hon efter hans svaga sidor. Det fungerade inte. Leif hade bestämt sig för att lämna. Ingenting kunde stoppa honom. Allra minst Etta. Det hade gått så långt att han knappt kunde tåla hennes närvaro. Han mådde illa av att vara i samma rum som Etta.

Kampen

Det var sitt eget jämmer hon hört. Karin riste till i en rysning som kom djupt inifrån kroppen. Att ett ljud från henne själv kunde ge sådana obehag, som av fasa. Hon ville inte höra mer, men det gick inte att sluta kvida. Det var en kamp mot egna krafter, en strid hon skulle förlora. Det han sagt förändrade allt. I ett enda slag hade hela livet förändrats och deras relation störtat rakt ner i mörkret. Nu såg hon. Telefonen låg på golvet. Hon böjde sig ner, tog upp den och satte den till örat.

"Är du där? Vad hände?" sa han med låg röst.

Hellre göra bort sig än vara osynlig

Jag stod i fönstret och tittade ut på Bergslagsvägen. Regnvatten skvätte från förbipasserande bilars fräsande däck. En kvinna iklädd en röd blank regnkappa kom gående på trottoaren. Hon tog långa kliv samtidigt som hon höll huvan i ett fast grepp med ena handen. Regnvatten rann säkerligen in i ärmen. Jag ryste till när jag föreställde mig den kalla våta känslan sprida sig upp över armen in under armhålan.

Förväntan inför besöket glittrade i magen. Mamma hade bakat kaffebröd. Jag hade fått välja mellan kanelsnäckor och smörbullar. Svårt. Till sist hade jag bestämt mig för kanelsnäckor. Så länge jag hade tyckt illa om mig själv. Trott att andra tänkte på mig som obegåvad och tråkig. Mig behövde man inte be om min åsikt. Jag hade ändå aldrig idéer om någonting. En liten tröst var att inte heller Maggan fick frågan. Vi ansågs lika ointressanta, antagligen. Nu tyckte jag bättre om mig själv. Lite, åtminstone. Med distans skulle det gå att leva med ångesten och smärtan. 

Så fick jag syn på Inger. Det stack till i bröstet. Av glädje. Hon hade precis klivit av bussen och väntade nu på att den skulle svänga tillbaka ut på vägen. Blöta hårtestar låg som limmade över hennes panna. Det gick inte att låta bli. Mina mungipor drogs uppåt. Min syster var på väg. Till mig. Och mamma.

Effekten

Med en grimas rev hon sönder plasthöljet som hade låst fast tomaterna. Hon skickade en ilsken tanke till leverantören att sluta upp med all jäkla onödig paketering, tog en av bifftomaterna och började skiva tunt. En oförsiktig rörelse. Hon stirrade på blodet som långsamt sipprade fram ur skråman, satte fingret till läpparna och sög upp det. Han hade inte ringt. Nu hade det gått ...  hon räknade, tre veckor. I det ögonblicket kom signalen. Hon stirrade på telefonen. Trots att hon ville kasta sig över luren väntade hon några sekunder.

"Det är Karin."

"Ledsen att jag inte har ringt. Det har varit så mycket."

"Jaha."

"Hur mår du?" sa han.

"Så där."

"Förlåt, men det här kommer nog att dra ut på tiden."

"Jag kommer", sa Karin.

"Kommer?"

"Jag har beställt biljett", sa Karin.

Det var tyst. Beskedet hade gett effekt.

"Vad? Men det går inte."

"För sent."