Att tinga ett liv

Hans svada ljöd högt

Förhäxad lyssnade jag:
Tabu att tinga

Fick inte bestämma hur

mitt liv skulle fortlevas

Vi ses

En stöt genom magen. Det var han. Jag hade svårt att hålla inne med skriket. Helst hade jag velat vråla ett högt NEEJ! Inte du! Det värsta var att vi var ensamma. Här fanns inte en människa mer än vi. Inte i det här vädret. Det var det sista jag ville.

"Då ses vi igen. Så lägligt", fortsatte han. "Att hitta dig här."

"Kevin."

"Är du inte glad att se mig?"

"Jag kände bara inte till att du skulle komma idag. Det var länge sen."

"Det gjorde jag knappt själv tills igår kväll", sa han och gjorde ett jämfotahopp rakt ner i sandgropen. Han satte sig på sanden och placerade händerna knäppta runt knäna. "Men du ... lite glad är du väl?"

Jag log.

"Visst var det skönt senast? Jag har tänkt mycket på det."

Han log också, satte huvudet på sned och betraktade mig. Jag svarade inte, försökte förhindra att rysningen som fortplantade sig genom kroppen skulle märkas. Jag vek undan med blicken, vilade huvudet mot den mjuka sandväggen och blundade mot solen.

"Här har du ju hittat en perfekt plats där ingen kan se. Fulländad."

"Förlåt mig", sa jag, rätade på kroppen och tittade på mitt armbandsur. "Klockan är mycket. Jag ska börja arbeta om en kvart."

 

"Vi kan väl mötas här en annan gång? För en liten tête-à-tête, du vet? När är du ledig nästa gång?"

 

 

Patrick

Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. Skriv en text baserad på meningen.

Från Romanen om Patrick Melrose Volym 1 av Edward St Aubyn. Meningen finns på sidan 199:

Patrick låg på sängen som ett dött föremål.

Patrick låg på sängen som ett dött föremål. Som om han med ens blivit lam i hela kroppen. Fullständigt orörlig. Han öppnade munnen, flåsade mellan stängda tänder och tog i allt han kunde för att lyfta armen. Det var omöjligt. Han provade med ena benet istället. Fanns inte en chans. Han ville vända sig på sidan. Patrick kände tårar som först långsamt strilade nerför bägge kinderna, sen fortare tills han kände fukten nå halsen. Så rasande han blev på sig själv. Sjåpig var vad han var. Börja grina. Som ett litet ynkligt barn. Han var ändå tonåring. Det var ju faktiskt igår han hade kalas, påminde han sig själv. Ett mycket speciellt kalas eftersom han fyllde tretton år. Både mamma och pappa hade hållit tal för honom. Om livet.

 

 

Orden

Orden gjorde att jag helst hade velat ducka. Som om jag trodde att de i så fall hade flugit rakt över mitt huvud och försvunnit ut genom taket. Så att jag inte kunde höra dem. Kanske gjorde jag det. Hukade mig. Men det hjälpte inte alls. Jag hörde varenda stavelse. Din röst och dina ord ringde i öronen hela natten. Matt av brist på sömn steg jag upp på morgonen. Hela dagen gick jag omkring som i ett töcken. När jag kom hem den kvällen satt du i trappuppgången. Du sa förlåt.

Tony

Jag gick nerför trappan och in i köket. Tvärt stannade jag innanför dörren. Tony satt vid bordet med en keramikmugg i handen och morgontidningen låg framför honom.

"God morgon!" sa han.

Det var så underligt. Han hade knappt yttrat ett ord till mig sen jag kom för ett och ett halvt år sen. Mest hade jag sett honom på håll öppna ytterdörren på väg till jobbet eller i hallen när han kom hem. Och då hade han aldrig sagt något högt till mig. Bara nickat, ibland öppnat munnen och liksom mimat hälsningen utan att använda rösten; good morning eller ett hello. Nu hörde jag att hans röst var kraftfull. Mörk och en aning hes. Jag riste till i en rysning. Av att höra två simpla ord.

"God morgon!" svarade jag.

"Te?" frågade han och lyfte muggen. "Det finns mer i kannan."

Det var ännu underligare. Jag hade aldrig sett honom göra ett endaste handtag i hemmet. Aldrig. Möjligtvis småsaker, som att sätta upp en ny hake till handduken i badrummet eller spika fast något som satt löst.

"Tack", sa jag.

Jag vågade inte kommentera. Strängt taget hade jag inte med det att göra heller, varför han plötsligt satt i köket och dessutom hade gjort i ordning sitt eget te. Jag satte mig ner mitt emot honom medan jag värmde mina kallfuktiga händer på den heta muggen.

Människan

 

Det var därför jag inte kände igen människan. Jag hade aldrig sett henne klädd i annat än träningskläder. Det var lätt att föreställa sig hur förvånad och oförstående jag måste sett ut för henne. Jag kände hur hela min kropp stelnade till och i huvudet flög det omkring en massa frågetecken och jag hörde min egen röst, som tjatade om samma sak; Vem är det? Vem är det? Jag borde veta vem det är.

Det var förstås något väldigt bekant över hennes gestalt, det smålockiga håret som vajade runt hennes hjässa som ett mörkt åskmoln så fort hon rörde sig. Sättet att ställa sig bredbent och sätta armarna i kors över bröstet. Lite manligt så där. På senaste tiden hade jag lagt märkte till vanan. Var det en trend, undrade jag för mig själv, att ställa sig på det sättet? Som om man trodde att åtbörden automatiskt ingav respekt och pondus. Och inte le. Det var tydligen viktigt. Att le var helt ute. Det hörde till bilden att ha en löjligt allvarlig uppsyn.

Det var inte utan att jag började bli irriterad. Varför gick jag med på den här gissningsleken, eller vad det var? Kunde hon inte helt enkelt berätta?

I det ögonblicket klarnade det. Jag såg tydligt hur hon hoppade där framme, längst fram i lokalen, alldeles intill väggspegeln. Hit och sen dit. Hoppelihopp. Med håret flygande visade hon hur stegen skulle tas, medan vi andra med stela gester härmade bäst vi kunde.

 

 

Vinsten

Fram till dess hade det varit en fantastisk upplevelse. Att gå ombord i den enorma korgen. Att höra det ljudliga fräsandet ovanifrån och uppleva uppstigningen till himlen. Att se kända trakter ovanifrån. Till och med såg jag det hus där jag bodde. Mitt sovrumsfönster. Det var inte så långt ner till det tegelbeklädda taket. Det hissnade i magen, svindelkänslorna var nära. Min granne som bodde i lägenheten under mig kom gående över gården med en stor blå plastkasse hängd över axeln. Han var nog på väg till tvättstugan.

Men sen, när vi gled över Slottsskogen. Vi började sjunka. Sakta kändes det som. Först. Sen gick det fort. Vi landade i en stor ek. Jag ramlade med en duns rakt ner i golvet. Med ena axeln först. Det gjorde ont. Jag kunde inte resa mig. Korgen satt fast. På snedden. Ovanför mig såg jag att ballongens enorma flaggblå tygstycke hade vecklat in sig i grenarna.

 Det var då jag ångrade att jag köpte den där lotten. Att jag för en gångs skull fick högsta vinsten.