En vän

Min tanke är inte att jag är slarvig. Det händer dock att jag fuskar. Av erfarenhet vet jag att jag kommer att bli straffad för det. Jag kommer att få göra om. Börja om från början. Var det inte Sven-Ingvars som en gång för  länge sen sjöng de orden? Att vara tvungen att göra en omstart  innebär att jag inte har sparat tid. Alls. Slösat tid har jag däremot gjort.

Förr, när jag var yngre, var jag en hafsig person. Jag fumlade runt med mycket. Det mesta i livet. Killar, vänner, skola, jobb. Jag var snabb i tanken, men det blev fel. Ofta. Med åren har jag lärt mig att ta tillvara sådant som betyder något för mig. Ibland gör jag inte det heller förstås. Jag blir nonchalant och tar vissa saker för givna. Det gjorde jag igår. Det ångrar jag nu. Bristen på ljus som finns inom mig idag gör mig låg. Den smutsiga snömodden på gatan utanför känns som en vän som förstår mig.

Problem

Ny  skrivutmaning av Ann Ljungberg i Skrivkontakt 2016 som även passade in i dagens skrivpuff = problem: Hur reagerar din huvudperson inför en utmaning som gör att det blir nödvändigt att kliva ur komfortzonen? Hitta på en rejäl utmaning och skriv en scen om vad som händer!

Min text:

"Idag är det din tur."

Kristers läppar drogs ut till ett leende som gjorde att hans runda kinder blev ännu trindare. Ilska svepte genom hennes  bröst. Hon upplevde det som om han njöt, som om han såg fram emot att iaktta det fiasko han var säker på skulle komma. Bakom honom fångade hon Britts kisande blick. Hon hade hört Kristers kommentar.

"Jag vet."

För en vecka sedan fick hon uppdraget av kursledaren. Att redogöra för uppgiften, ensam inför hela gruppen. Hjärnan stelnade,  på mindre än en sekund förvandlades den till en isklump. Problemet var att hon inte skulle komma undan, ens om hon anmälde sig sjuk. Då sköt hon enbart upp katastrofen. För så skulle det bli. Hon skulle göra bort sig. Staka sig. Glömma orden. Rodna. Nattsömnen hade varit sporadisk. Ett antal gånger hade hon vaknat, svettig och med en distinkt känsla av att hon hade gråtit  i sömnen. Ögonen sved och var fuktiga.

"Har du förberett dig så det räcker?"

Hon visste att även Krister hatade att gå fram och redovisa inför alla kurskamrater. Senast gången spred sig röda rosor över hans ansikte och hals. Och kinderna glänste i en nyans mörkare. Hans röst gick upp i falsett ett flertal gånger, vilket gav upphov till nervösa skratt från åhörarna.

"Tja".

"Karin", hörde hon kursledarens röst. "Nu är det din tur."

Hon drog stolen bakåt och reste sig upp. Knäna vek sig. Hon tog ett kort snedsteg, lyckades hålla balansen. På väg fram höll hon huvudet högt och ryggen rak. Framme vid podiet vred hon på kroppen och tittade ut över församlingen. Såg Kristers uppspärrade ögon och Britts plirande blick. Hon höll huvudet lite bortvänt, mot väggen, som om hon inte vågade titta ordentligt. Karin lade komihåglappen på det runda höga ståbordet. Alla stirrade. Allt var tyst. Hon kastade en blick på pappret. Andades med magen. Långsamt. In genom näsan och sedan ut mellan halvstängda läppar. Hon tittade upp igen, ställde sig en aning bredbent och sade:

 

"Jag ska berätta för er om John Dewey. En av de mest kända pedagogerna. Han som myntade begreppet learning by doing", sade hon.

*

När hon sagt sista ordet vek hon ihop pappret och  betraktade kursledaren. Han hade under tiden stått längst bak i salen och lutat sig mot väggen med armarna i kors. Han rätade på ryggen och log.

"Bra, Karin, det gjorde du bra."

Mitt skrivande

                      Hur mitt skrivande har utvecklats

Jag måste börja med att säga att Ann Ljungberg har spelat en stor roll i min skrivarutveckling. Redan från min första mycket trevande och sökande början. Min lust att skriva skönlitterärt väcktes 2008. Jag bestämde mig för att skriva en berättelse med utgångspunkt från både historiska och mer nära händelser i min egen släkt. Jag letade på nätet och av en slump hittade jag till Ann Ljungberg som anordnade distanskurser i skrivande. Perfekt för mig att sitta hemma eftersom jag jobbade heltid och behövde friheten att kunna studera och skriva när det passade mig. Under tiden jag fick kursbrev efter kursbrev lärde jag mig mer och mer. Jag skrev inte bara på släkthistorien utan jag började försöka mig på noveller och varje dag antog jag en skrivarutmaning som heter (den existerar fortfarande) Skrivpuff.

http://skrivpuff.blogspot.se/

På den sajten lade Ann Ljungberg varje dag ut ett ord eller två som skulle inspirera till en liten text. En puff att få igång skrivandet helt enkelt. Sedan publicerade den som ville sin text på egen blogg som kommenterades av övriga deltagare. Spännande! Det var väldigt nervöst i början. Tänk om någon kommenterade och sade "Vilken dålig text! Fy!". Efter hand tog jag inte så hårt på kritiken. Jag lärde mig att ta den. Även det viktigt inför framtiden, tänkte jag. Jag använder Skrivpuffen fortfarande, även om jag inte gör det varje dag.

Efter det har jag följt Ann Ljungberg, inte på någon kurs, men t.ex. prenumererat på hennes bloggnyheter, följt henne på Facebook och deltagit i hennes konferens som hon kallar Författarkliniken. Jo, förresten, precis nu har jag anmält mig till två av hennes mindre distanskurser: Kreativ författare och Skriv en serie. Dessutom är jag med i en skrivargrupp på nätet som hon driver som heter Skrivkontakt 2016. Jag var med även förra året (Skrivkontakt 2015, hette den då förstås). Det innebär att hon med jämna mellanrum anordnar webbinarier om olika ämnen som rör skrivandet. Föreläsningar på nätet där vi deltagare är med och kan chatta och ställa frågor.

Om ni vill veta mer om henne och vad hon kan erbjuda, kolla:

http://www.annljungberg.se/

Jag vill avsluta med att "säga" att jag kan delta i hur många distanskurser som helst om skrivande. Fullärd blir jag aldrig. Jag lär mig hela tiden. Det är det som är så underbart, finns inget slut.

Hur det gick med min släkthistoria? Jo, efter att den hade legat i träda i flera år har jag under det senaste året skrivit och skrivit och nu kommit ända fram till redigering. Min egen släkthistoria är det inte längre. Långt där ifrån. Jag har breddat den, ändrat, fördjupat och fantiserat. Nu är det en helt egen berättelse. Snart är det dags att skicka till förlag. Fy. Lite för spännande.

Mer om  mig som författare kan du se på min hemsida:

http://www.ethelhedstromforfattare.se/

 

I den stunden

Jag går Ann Ljungbergs distanskurs Kreativ författare. I den första uppgiften skulle vi läsa de två första sidorna i en bok vi gillar och sen skriva en egen fortsättning. En sida lång. Jag tog Förändringens vindar av Douglas Kennedy. Kul övning. Och kul också att kunna inkorporera dagens skrivpuff (som ju är hennes uppfinning från början). Här kommer min text:


Sidan 3:

Där och då, i den stunden fick jag nog. Det funkade inte för mig att leva livet och hela tiden befinna mig under påverkan av droger. Vara mer eller mindre hög. Jag måste vara klar i skallen ibland. Eller oftast egentligen. Att tappa taget och släppa alla hämningar var för mig ett undantagstillstånd. Något som jag kunde hänge mig åt under kvällar när jag inte hade tänkt mig att göra något viktigt dagen därpå. De dagar jag inte behövde tänka, studera eller när jag kunde befinna mig i ett ansvarslöst tillstånd. Sovande eller slöande. Det hade jag nog lärt mig av pappa. Visst kunde man droga men vid väl valda tillfällen. Så sade han, som antagligen var en annorlunda pappa vid den här tiden. En som följde med. Som visste vad som gällde. Som ville vara på annat sätt än de flesta föräldrar, vara kompis. Andra skulle ha förbjudit sitt barn att ens dricka en öl på puben.

"Är det du?", sade Charlie. "Nu igen?"

"Jag ska gå", sa jag snabbt.

"Jaså?", sa han och höjde huvudet från den malätna soffan i spräckligt brunt och orange som han låg på rygg i och hade brett ut sina långa ben.

Det måste ha varit ansträngande för både hals och nacke att hålla kroppen i den ställningen, eftersom han lät huvudet tungt falla tillbaka ner i soffan. I samma ögonblick såg jag att han inte var ensam. En blond kort kalufs syntes liggande innanför honom, närmast soffryggen. En smal arm med ljusa fjun låg över hans bröst. Jag måste ha gjort en grimas utan att jag var medveten om det eftersom han sade:

"Du, du behöver inte se så på mig med sådan motvilja."

"Inte?"

"Det är inte som du tror."

"Inte?"

Jag lyfte armarna i brösthöjd, satte handflatorna mot honom och tog ett steg bakåt.

"Jag vill förresten inte ha din förklaring. Jag går. Frivilligt."

Med en snabb snurr vände jag på klacken och gick ut.

 

 

Än sen då?

När hon öppnade dörren uppenbarade sig den kompakta väggen. En grå spräcklig mur. Regnet. Hon tvekade. Stod still. Höjde axlarna. Rysningar rann som tunna vågor genom armarna och nerför benen. Hon trampade på stället. Måste när som helst ta steget ut i vätan. Annars blev hon för sen. Hon kunde lätt föreställa sig hur hennes nyss torkade och blåsta hår skulle slicka huvudsvålen, hur hennes genomblöta nakna fötter skulle skvalpa i skorna.

"Än sen då?", sade hon högt och klev ut på gatan. "Struntar jag väl i."

Hon öppnade munnen och skrattade högt. Stack ut tungan och fångade en skvätt. Svalde. Det smakade metall. Hon svängde runt på stället. Kjolen stod ut som en ballong.

"I'm singing in the rain. Just singing in the rain", ropade hon och kände sig som en kvinnlig Gene Kelly.

Utan paraply.

Meddelandet

När hon fick meddelandet fick hon en känsla av att hon var med i Mission Impossible. Fast på allvar, ingen jäkla påhittad serie av händelser i en film där man kan luta sig tillbaka i soffan och slötitta. Koppla av helt eftersom man vet att hjälten klarar sig.

Rösten som pratade från mobilens dåliga högtalare. Varför hade hon glömt sina hörlurar? En raspig och lågmäld röst. Hon fick anstränga sig för att höra. Stirrade med stigande irritation på några små flickor som sprang runt bland björkarna och skrek på varandra. Känslan av att han pratade på det sättet för att verkligen betona angelägenheten i det han sade. En rysning fortplantade sig genom kroppen. Varningen, det förtäckta hotet om hon inte fullföljde, blev så mycket tydligare av hans stillsamma röst. Hans nästan retsamt långsamma tal. Ingen avslutande upplysning om att beskedet skulle förstöras inom fem sekunder. Ingen mobil som fräste till och förintades i ett moln av rök. Det som hon satt och väntade på, trots att hon visste att det inte skulle komma. Det här var verklighet.

Hon reste sig upp från parksoffan, tog några steg mot vattnet. Det glittrade av solsken i dammens tätt efter varandra inrullande korta vågor. Hon bligade rakt ner på en and som stod i vattenbrynet och stänkte upp vatten på sin glänsande grönblå kropp. Sen vände hon sig om och gick ut ur parken.

Bosses tävling

Efter ett besök på Västra Kyrkogården här i Göteborg kan jag konstatera att många sjökaptener finns det...

Kände mig lite som en spion ett tag. En man som kom i bil och parkerade precis intill mig, kastade hastiga blickar på mig som om han tyckte att jag såg ut som en sådan marodör som välter gravstenar. Tänkte kontra med att fråga varför han körde bil ända bort till graven istället för att ta tillfället i akt och ta en promenad. Han såg inte ut att ha svårt att gå.

Jag konstaterade vidare att det var många gravar där det inte längre syns vad det står. Än mindre då fota. På en gravsten som jag inte tog med stod det Mästerlots. Kanske hade accepterats av tävlingsledaren?