Året var 2005

”Hur är det annars?”, frågade han och snörpte på munnen.

Jag blev förvånad över frågan eftersom det var nästan exakt 10 år sedan vi sågs senast. Det var jag helt säker på eftersom det var det året, 2005, i juni närmare bestämt, som det infördes rökförbud på alla restauranger, pubar och caféer i Sverige. Och han var rasande eftersom han var en inbiten rökare. Han var sällan arg annars. Men nu pratade han inte om annat. Munnen gick i ett och invektiven flödade. Till slut tröttnade jag och sade till honom att om han inte kunde stå ut med det fick han flytta. Till ett annat land där det fortfarande var tillåtet. Men det var bara en tidsfråga, fortsatte jag att säga. Förbudet var som ett dominospel. Land efter land i en lång kedja införde samma stopp.

”Annars?”, sa jag och tittade på honom lite från sidan. ”Vad då annars, vi har ju inte setts på jättelänge.”

”Du är dig lik”, sa han och lade huvudet på sned. ”Måste du ta allt så bokstavligt? Det är ett talesätt. Som en hälsning.”

”Du bor kvar i Sverige?”

”Man vänjer sig, vet du.”

Han ställde sig bredbent och lade tyngden på högra benet.

”Hur är det annars då?”

Bukta

Jag stirrade neråt.

Min mage putade ut.

Den liknade en utåtvänd dallrande bukt.

Jag försökte mig på några låga jämfotahopp.

Gunget syntes och kändes mer än nödvändigt tydligt.

Helt förfärligt. Oacceptabelt.

Hon frös

Hon frös. Hon hade för tunna kläder. Håret låg som en tunn ishinna mot skallen och det ihållande regnet gjorde hennes kropp mosigt fuktig. Förgäves försökte hon värma händerna mot temuggen. Igår hade han sagt något. Med vilsen blick och med halvstängd mun mumlade han. Hon stirrade på hans läppar som då och då öppnades precis så mycket att hon under ett kort ögonblick kunde se hans tänder.

Hon lät inte orden han sade tränga in i hennes hjärna. Termerna han använde låg och skvalpade precis utanför hjärnans hinna. De tryckte på och ville in. Det gick inte att hålla emot längre. Allt sipprade sakta in.

Hon reste sig hastigt upp. Han kunde dra åt helvete.

Bild från http://www.theguardian.com/uk-news/gallery/2015/jul/28/your-underwhelming-uk-holiday-photographs#img-5

Saker

Saker. Finns det något ointressantare i livet än saker? Jo, även jag har en gång varit en materialist. En streber som trodde att mitt värde låg i hur nära havet min villa låg och i att jag flög till Seychellerna på semester. Trodde att jag var fräck som kom till gymmet i en BMW Cabbe och tränade dance aerobic i rosa tajta träningskläder.

Det var skilsmässan som väckte mig. Pengar och vänner försvann. Jag fick flytta till en trång studentlägenhet. Ingen bil och ingen villa. Jobbet blev med ens helt ointressant. Det var som om jag sovit i ett antal år och brutalt ryckts upp ur min rosa drömsömn. Förvirringen var total. Jag tvingades reflektera och förundrades över hur ignorant en människa, alltså jag själv, kunde bli. Vad ville jag få ut av livet? Det måste finnas något mer.

Efter några svåra, men samtidigt mycket stimulerande år, har jag nu funnit hur jag vill leva resten av mitt liv. Enkelt, med så få saker som möjligt och jag vet att det att ha precis tillräckligt med pengar räcker långt. 

Öppen

När jag närmade mig dörren såg jag att den var öppen. Min ytterdörr. På glänt. Jag stannade tvärt på stället och drog efter andan. Pulsslagen kändes i huvudet. Rädslan gjorde ont i mellangärdet. Under tiden jag tog några steg bakåt studerade jag fönstren. Min blick irrade från fönster till fönster. Alla blänkte. Jag kunde se några av äppelträdets blad avteckna sig i sovrumsfönstret och svävande moln i vardagsrummets panoramafönster. Allt verkade stilla. Ingen rörelse eller gardiner som vajade. Med tvekan i stegen, axlarna uppdragna och händerna högt upp i försvarsläge gick jag tillbaka till huset. Jag satte handen på dörrhandtaget och drog upp den helt. När jag klev in i hallen klampade jag hårt med skorna mot parkettgolvet.

”Hallå!”

Fortfarande tyst.

”Hallå!”

Jag fortsatte in i köket. Gick rakt igenom och fortsatte in i matsalen. Där satt hon. I högsätet vid matsalsbordets ena gavel. Med armbågarna på bordsskivan vilade hon huvudet i handflatorna.

”Jag har väntat länge”, sade hon och drog på smilbanden.

Väskan

Väskan använde han som kudde. I den låg allt han ägde. Han vågade aldrig somna riktigt, utan hade alltid ett öga halvt öppet. Armarna höll han i kors över bröstet. Som ett sorts mentalt skydd mot inkräktare. Sömnbristen började tära allt mer. Han visste att det inte fungerade länge till. Nu måste han finna en säker plats. Någonstans där han kunde få sova. En hel natt. Tanken förföljde honom. Oroade honom. Gjorde honom än mer matt. Måste bara vila lite till.

Foto från: http://www.flickr.com/photos/namaste04/10874738856/sizes/z/in/photostream/

Skrattet

Egentligen hade hon lätt till skratt. Men det var det ingen som trodde. Många antog att hon alltid varit lika allvarsam. Att hon var född med ett sjukligt svårmod och ständigt gick omkring med nedåtpekande mungipor. De menade att hon var helt humorbefriad. Och inte kapabel att brista ut i skratt. De drog slutsatsen att hon aldrig skulle kunna berätta en rolig episod ur livet eller en påhittad lustig historia.

För henne blev det en fobi. Hon förstod vad umgänget tänkte om henne, vilket gjorde att det blev fullständigt omöjligt att få fram ett skratt. Även om hon var road och kände skrattet bubbla och försöka ta sig upp genom halsen. Det fastnade någonstans på halva vägen. Alltid. Det blev inte ens ett litet fnitter.