Vilan

Fortsättning från 10 januari och upplösning:



En timme senare låg de raklånga och vilade bredvid varandra i den fuktiga mossan. Svettiga och flåsande. Doften från naturen var så intensiv att den gjorde henne yr. Hon fokuserade blicken och stirrade rakt upp i himlen.  Grantopparna högt, högt däruppe vajade i vinden. Hon fick en förnimmelse av balettdansöser som med stolt höjda huvuden och långa halsar sakta svängde över knarrande parkettgolv.

”Jag vet allt nu”, sa han. ”Hemligheten. Din hemlighet.”

I samma ögonblick som hon uppfattade hans ord hände något med hennes kropp. En glädje i bröstet. Euforin från språngmarschen försvagades inte utan blev starkare. Hans röst, hon hörde det i hans tonläge. Det fanns en möjlighet, att han inte fördömde.

”Det jag inte kunde acceptera var att du inte sa sanningen.”

”Och nu?”

Tystnaden. Det enda hon hörde var susandet i granarna, omgivningens dova briser. I henne tycktes tystnade vara evig. Innan han svarade. Hon vågade inte titta på honom.

”Jag vill förstå dig. Jag vill att vi gemensamt försöker arbeta oss upp ur avgrunden vi har hamnat i.”

Lättnaden, att äntligen kunna vara ärlig. Kasta av sig blytyngden som hängt över hennes axlar så länge. Hon ville kasta sig upp och ropa, men låg kvar bredvid honom.

”Varför sa du inget? Varför?”

”Då hade du lämnat mig.”

Orden riktade hon mot himlen, mot de tunna molnen som rörde sig däruppe. Han satte sig upp och tog tag i hennes axlar. Vände henne mot honom. Hon tvingades se honom i ögonen.

”Det får vi aldrig veta, men du gav mig ingen chans att välja.”

”Nej. Hur fick du veta?”

”Dina föräldrar. De fick lova på heder och samvete att inte tala om att de berättat. Det var svårt för dem.”

”Jag är en feg människa.”

”Nu har du chansen att ändra på det. Att säga det till mig.”

Han tog tag i hennes bägge händer och kramade lätt.

”Säg nu.”

Hon tog sats, öppnade munnen, kände hur läpparna skälvde.

”Jag är könsopererad.”

Frisk luft

Fortsättning från 8 januari:

 

bild från: http://www.flickr.com/photos/jem2452/11258024866/sizes/z/in/photostream/

 

”Jag var tvungen att få veta varför.”

”Du ljög för mig. Sa att du skulle på tjänsteresa.”

Hon höll fram det tomma glaset. Armen kändes tung och vinglaset darrade till. Han tog det ifrån henne och ställde ner det på bordet. Hon stirrade på den rubinröda drycken som med ett lågt brus rann ner i vinglaset. Minimala bubblor blänkte längs vinglasets insida. En efter en dunstade luftpärlorna bort.

”Ja, jag var inte ärlig mot dig. Vi har inte varit ärliga mot varandra.”

”Nej.”

”Kanske dags att vara det. Om vi vill rädda vår relation”, sa han och satte sig mitt emot henne.

Han tittade på henne, oavvänt. Ögonen var inte längre svarta, hon såg tydligt en ljusare glimt framträda. Stråkarna av ångest som ilat genom hennes kropp började mattas av. Han vände på huvudet och tittade ut genom fönstret. Regnet hade upphört och en blek sol började skymta mellan bortflyende moln.

”Vet du vad jag skulle vilja göra?”, sa han och tittade på henne igen.

Hon skakade på huvudet.

”Ta en promenad i skogen, andas in frisk luft.”

”Nu?”

Förvirring spred sig i hennes hjärna.

”Ja, nu”, sa han och reste sig häftigt upp från köksstolen. ”Jag behöver skaka av mig instängdheten. Precis i denna sekund fick jag en sådan oemotståndlig lust att bara slänga mig ner på marken. Ligga på mjuk våt mossa och strunta i att jag blir blöt. Slicka i mig droppar från ditt ansikte.”

Hon kunde inte låta bli att le. Hans livslust spred sig och delades av henne. Hon ville också. Fick tydligt begär efter både honom och naturens renhet.

Närvarande

Fortsättning från 2015-01-07

Hon böjde på ryggen, höll sig om magen och gled ner på golvet.

”Jag har inte varit på någon tjänsteresa”, sa han och satte sig på kanten av sängen.

”Har du inte?”

Hennes röst var skrovlig och hon harklade sig högt. Ljudet av den egna rösten skar i hennes öron.

”Var har du varit?”, sa hon.

Han reste sig upp och gick fram till henne. Räckte fram handen. Hon tog tag i den och han hjälpte henne upp.

”Kom. Vi går ut i köket. Jag behöver ett glas vin.”

Hon gick efter honom och satte sig vid köksbordet. Hon tittade på den röda amaryllisen. Vid blommans fot satt en liten glad porslinstomte nerstucken i jorden. I ena handen höll tomten en brun säck och den andra var höjd till en vinkning. Amaryllisens blekröda kronblad hängde kraftlöst och skrynklade sig i kanterna. Julen var slut för länge sen. Vid ljudet av korken som ploppade ur flaskan hajade hon till och vände sig mot honom.  Han ställde två tulpanformade stora vinglas på bordet. Sakta hällde han vin precis upp till det ställe där glasen var som vidast. Han hade alltid varit noggrann. Med det mesta. Hon visste att han för något år sen hade läst i ett specialmagasin, att man aldrig skulle fylla glasen mer än till en tredjedel. Detta för att lätt kunna svänga runt vinet utan att spilla och mycket bättre känna aromen.

”Jag har gjort efterforskningar”, sa han.

Han gav henne ena glaset, sniffade med nosen långt nere i sitt. Hon tog en djup klunk utan att bry sig om att dofta först. Och en till. Hon kände vinet rinna nerför strupen.

”Varför?”

”För att jag… Tror du inte att jag fattade?”, sa han och sippade på vinet.

”Nej.”

”Jag var tvungen. Du ville inte. Du var inte mentalt närvarande, när jag frågade. Du distanserade dig”, sa han och nu tog han en stor slurk. ”Från mig.”

Med en liten smäll satte han ner vinglaset på bordet. Vinet skvalpade.

”Jaha.”

Hon kände sig helt kraftlös.

 

Körde

Fortsättning från 6 januari:

Hon stod kvar i hallen och såg honom försvinna in i sovrummet. Efter några sekunder hörde hon ljudet när han drog upp det grova blixtlåset på resväskan. Hennes hjärna brände och nerverna körde runt i magen. Hon mådde illa. Med några hastiga steg var hon framme vid sovrumsdörren. Han stod böjd över väskan som låg uppslagen på deras dubbelsäng. På det vita överkastet såg hon tydligt två fläckar från väskans smutsiga hjul.

”Ska du inte säga något?”, sa hon och la armarna i kors över bröstet.

Hon tog ett steg in i rummet. Nu stod hon nära honom.

”Jag väntar på att du ska börja.”

Han tittade fortfarande ner i väskans innandöme.

”Varför det? Hur då?”

Hon hade höjt rösten. Han rätade på ryggen. I händerna höll han några hopvikta vita skjortor. Han vände sig om och placerade dem på skåpshyllan.

”Om du tänker noga efter vet du nog.”

”Nu får du ge dig. Jag har inte en aning om vad du menar”.

”Barn. Du sa att du ville ha barn.”

Han fräste ut orden. Nu tittade han äntligen på henne. Det sved i hennes mage när hon såg hans blick.

”Ja?”, sa hon i en viskning.

”Du visste hela tiden att det var omöjligt.”

 

Kylan

 

 Fortsättning från gårdagens puff, 5/1:

Bild från:

http://www.flickr.com/photos/ghislaine_m/10960004544/sizes/z/in/photostream/

Han gick några steg före henne. Nu bar han inte väskan längre, utan drog den efter sig. Genom sorlet i hallen hörde hon tydligt att ena hjulet gnisslade. Ljudet skar i öronen. Blixtsnabba bilder, minnen från deras gemensamma liv, ilade genom hennes huvud. Hon betraktade en punkt på hans breda rygg. Deras äktenskap hade inte gått som på räls precis, men de hade alltid tagit sig igenom alla hinder på vägen. De hade aldrig fått några barn. Både två hade gått på ändlösa provtagningar, läkarbesök och behandlingar. Inget hjälpte. Men de älskade varandra. Det hade hon varit helt säker på. Tills nu. Kylan. Hans ögon. Hon kände inte igen hans ögon. De lyste blanka som en mörk vintersjö som nyligen stelnat till is. Han stannade för att vänta in att dörrarna gick upp.

”Var har du bilen?”, frågade han när de kom ut.

Utan att svara gick hon förbi honom och rakt över gatan, fram till bilen. Medan han öppnade bakluckan och lade in väskan, satt hon och stirrade rakt fram. En pust av kall luft, sen satt han bredvid henne. Hon startade, lade in backen och rattade ut från parkeringen. Hon sa inget. Ingen sa något.

Innanför dörren hemma drog hon av sig jackan. Den var fortfarande mörk av fukt. Utan att bry sig om det, knycklade hon ihop den och slängde den på en stol.

”Jag packar upp”, sa han.

Hon sa inget.

Gräva

Forts från 2 januari:

Han såg allvarlig ut. Den spjuveraktiga blicken som annars var hans kännemärke var borta. Han bara stod där, utan att göra någon ansats att gå fram till henne. Hon tog snabbt ner handen och gömde den i jackfickan.

”Så, du kom och hämtade mig”, sa han, böjde sig en aning och ställde ner resväskan, som han bar på trots att den var försedd med hjul.

”Ja. Hur var resan?”, sa hon i hastig ton.

Ingen av dem rörde sig. Han stod stilla och tittade på henne på avstånd.

”Bra.”

Det stack i kroppen, hon blev varm om kinderna. Samma känsla som när chefen på jobbet närmade sig hennes skrivbord. Med sina tjocka läppar ihopknipna kom han ibland gående med långa steg över det gamla knarrande parkettgolvet på kontoret. Stannade abrupt och stod lutad över henne som om han var jätten Goliat som skulle anfalla David. Så nära att hon kände doften av hans skrev och hans utandningsluft gjorde att hårstrån på hennes huvud då och då skälvde till. Hon blev alltid helt tom i skallen, inte en enda redig tanke kunde hon fånga i flykten. Allt ett enda virrvarr. Precis som nu. Hon grävde i fickan efter en näsduk. Hon snörvlade, behövde snyta sig. Samtidigt gjorde hon en framåtrörelse som för att ta ett steg mot honom, men förblev stående.

”Ska vi gå?”, sa han och nickade mot utgången. Vi pratar hemma.”

”Pratar hemma?”, sa hon medan hon drog hårt med pappersnäsduken över näsan.

”Ja.”

Hennes kropp tyngde ner henne. Hon fick anstränga sig för att inte rasa ihop i en oformlig hög på golvet. Med stor ansträngning lyckades hon vända sig. Hon började gå.

Regnet

När hon öppnade bildörren slog första vattenpärlan ner på hennes kind med en smäll och hon ryste av den isiga känslan när den rann ner över halsen. Utan att knäppa jackan klev hon ut ur bilen. Lite vatten skulle inte få störa henne. Hon struntade högaktningsfullt i skyfallet och dropparna som utan nåd vräkte sig över hennes ansikte.

”Äntligen tillbaka!”, ropade hon rakt ut och sprintade över gatan mellan två bilar som kom farande med fräsande däck.

Medan hon stod och trampade på stället gled glasdörrarna långsamt upp. Med långa steg gick hon in i den enorma salen. Hon drog med ena handen över det blöta håret, bort från ansiktet. Ett konstant högt anonymt eko av sorl fyllde ankomsthallen.  En stor dataskärm gav henne uppgiften att flyget redan landat. Den stora utgångspassagen öppnades då och då och grupper med människor med stora väskor och fyllda vagnar spatserade ut. Varje gång sträckte hon på halsen och kikade in i den långa korridoren.

Sen fick hon syn på honom längst bort, långt därinne. Hans gröna rock. Den såg skrynklig ut. Han stod vänd bort från henne, tittade ner på transportbandet. Sen åkte dörren igen. Hon väntade. Nu visste hon att han kommit. Att hon skulle få träffa honom snart. Fem minuter senare stod han framför henne. Ett lågt skratt lämnade hennes läppar. Hon lyfte handen till en vinkning.