Hur prydligt som helst

Forts från inlägg 4 augusti (Röjarperiod)

 

Hon provade att lyfta högra foten. Inget konstigt hände, skon följde med. Hur prydligt som helst. Löparskorna satt som ditklistrade, liksom de tunna ljusgrå strumporna med svart kant.  

– Vill du ha lite vatten?

Hon tittade upp. Det var funktionären som höll fram en mugg. Elin noterade att hon hade olackerade lösnaglar, enormt långa och med centimeterbreda vita nageltippar.

– Du ser sjuk ut. Mår du dåligt? Har du inte druckit?

Utan att svara tog hon emot muggen och provade att försiktigt ta en mun. Det var vatten. Vad törstig hon var. Girigt drog hon i sig resten och höll sen fram den tomma muggen mot kvinnan.

– Vad menas? Vill du ha mer?

En hastig nick. Eftersom hon flåsade tungt av att ha druckit för fort och inte andats, fick hon inte fram ett ord. Bara ett konstigt pipande ljud som lät som om hon hade astma.

– Det är det som är felet.

Hennes ögon mötte kvinnans klarblå runda.

– Felet? fick hon fram mellan stela läppar och på inandning.

Huvudet var svart och tomt. Vems fel?

– Att du inte orkar springa. Du är uttorkad.
– Jaså?

Elin tittade ner på sin kropp, som om hon med blotta ögat skulle kunna se att hon var förtorkad.

– Det är farligt, visste du inte det? I den här värmen. 30 grader.

Nu såg den kvinnliga funktionären irriterad ut igen.

– Nej.
– Jag vågar inte låta dig springa vidare. Du får lägga dig här på båren.
– Men jag känner mig pigg nu.
– Det går inte, ser du, lägg dig här nu. Gör som jag säger, sa hon med grov stämma och pekade på en bår som stod på gräset intill löparbanan. Se så, lägg dig här nu.

Hon la sig ner på rygg och när hon tittade uppåt bländandes hon av den skarpt blå himlen. Skönt, hon drog en suck, så skönt. Ögonlocken tyngde, det gick inte att hindra, hon var bara tvungen att blunda.

Röjarperiod

Elin var helt slut när hon såg första kilometerskylten. Redan så trött? En kaskad av ångest sköljde genom hennes svettiga kropp när hon med en chock insåg att det var 20 kilometer kvar. Två hela mil. Kvar. Hur kunde det komma sig att hon redan var totalt utpumpad? Efter ett helt års träningsperiod. En helt och hållet tvättäkta röjarperiod när hon inte gått ifrån löparschemat en enda gång. Jo, en gång, när hon blev tvungen att gå med arbetskamraterna ut på After Work, fast hon egentligen inte ville. Det gick inte att säga nej en gång till.

– Du följer ju aldrig med. På något över huvud taget. Nu får du ge dig. Du har gått och blivit en träningsnarkoman, sa de.

Var hon inte bättre? Det här dög inte. Fick ta nya tag. Måste funka. Elin lyfte fötterna och tog några stapplande steg. Något var lurigt. Det kändes segt, rangligt. Blicken föll neråt. Vad var det hon hade på fötterna? Inga vita löparskor i sikte. Ett par för stora mörkgrå noppriga ylletofflor. Instuckna nakna fötter, hon hade inga strumpor på sig. Hennes vrister lyste vitbleka. Fram på högra toffeln stack stortån ut genom ett hål i den grova ylleväven. Hon borde ha klippt tånaglarna. Såg inte bra ut. Inte undra på att det var omöjligt att springa. Med sådana skodon. På det här sättet skulle hon aldrig komma över mållinjen. I tid. Lika bra att ge upp. Nu. Med ett svajigt steg klev hon åt sidan, bort från löparbanan.
– Ger du upp redan?
En kvinna med en röd t-skjorta med texten ”Funktionär” tryckt med svarta bokstäver över bröstet, betraktade henne med en bister min.
– Ja, sa Elin, ser du inte vad jag har på fötterna?
– Vad menar du?
Elin pekade med bägge händerna neråt sina fötter, utan att titta.
– Men vad då?
En hastig blick och hon fick en ny chock. De vita löpardojorna satt som de skulle på fötterna, med skosnören knutna i en dubbelknut. Så som hon alltid gjorde, för säkerhets skull.

Livet i en tanka

http://www.flickr.com/photos/dsgk/11148769123/sizes/z/in/photostream/

 

 

Järnverket kräver

Mitt liv mot späda pengar

Skyddsrock och lunchbox

Åker ner i portföljen

Pension är lyckovinsten

Den röda dunken

Erik och Nina var ovanliga på det viset att de inte levde som vi andra, vi vanliga medelsvenssons. De hade valt bort kids, sa att de inte ville sätta barn till den här orättvisa världen. De hade ingen Volvo, ingen villa och ingen vovve. Bägge var journalister och hade båda två fått jobb som utrikeskorrar. Sällan befann de sig på samma plats. Någon gång ibland kunde det tillfälligtvis slumpa sig, att de träffades på något hotell någonstans i världen. Nina förklarade att i och för sig var det inte konstigt, eftersom alla journalister som befann sig i och kring krigshärdar oftast höll till på samma hotell. Hon erinrade sig allra första gången de träffades, på ett hotell i Mombasa. Sekunderna före hade hon lämnat incheckningsdisken, krängt på sig sin enormt stora svarta ryggsäck, där alla hennes tillhörigheter låg och var på väg uppför trappan. Hissen vågade ingen ta, när hon hörde en mansröst ropa på svenska.
– Hallå, vänta!
Med sitt tunga bagage kvar på ryggen vände hon sig tungt och omständigt om och fick syn på en man, med det ljusa håret klippt i en polkafrisyr, stående på första trappsteget. Hon la märke till att han bar på en röd rostflammig bensindunk. Hon avskydde sådan klippning, det var töntigt och såg mesigt svenskt ut.
– Jag känner igen dig, ropade han och pekade på henne med dunken, du är väl den där Nina som jobbar på SVT?

På den vägen var det.

 

Ett språk

Hans otroliga ögon påminde henne om en kossas. Hon hade alltid älskat kor. Tyckt att deras bruna ögon var uttrycksfulla. Som att låta sig omslutas av mjukt sammetsaktigt vatten. En mörk, blank sjö att sjunka ner i. Inte för ett ögonblick trodde hon att de var dumma. Hon hade lagt märke till att de hade ett gemensamt språk. När ledarkon ville att flocken skulle förflytta sig till en annan plats i hagen, gav kon ifrån sig ett helt annat läte än när hon ville göra dem uppmärksamma på att nu var ladugårdskarln på gång med sin ettriga piska i högsta hugg.

Kossorna hade ofta gett henne tröst när hon var ledsen. Hon kunde erinra sig många gånger när hon sprungit bort till ängen och slagit armarna om Stjärnas hals. Tryggheten i den varma och lena pälsen var ljuvlig.

Det gick inte att flytta blicken från hans. Vad skulle hon säga? Att hans ögon påminde om en kos?

– Dina ögon, sa hon.

– Nej, det är dina ögon, sa han och sträckte sig fram över bordet.

Han la sin ena handflata över hennes handrygg och tryckte lätt. Motsatser, fortsatte han, motsatser som dras till varandra. Mina bruna mot dina blå.

Men Elin.

– Det är ganska bra, men om du istället målade två svarta streck här, sa han och tog penseln ur hennes hand och satte dit två strimmor mitt i ansiktet på det nästan färdiga porträttet. Då blir det mycket mer intressant, fortsatte han, häpnadsväckande mycket mer levande. Ibland behövs det inte så mycket.

Elin drog upp axlarna och sänkte huvudet. Med sina penseldrag hade han förstört alltihop. Nu var det inte hennes målning längre. Inte någons måleri alls, inte hans heller.

– Det måste väl även du se, annars vet jag inte, sa han med släpande röstläge.

I ögonvrån såg hon att han böjde sig ner mot henne. Med tumme och pekfinger tog han ett tag om hennes haka och tvingade henne att vrida upp ansiktet och titta rakt in i hans bruna ögon. De var inte alls varma längre. Oåtkomliga som ogästvänliga vassa klippor. Hon gjorde en släng med huvudet. Hur hade hon kunnat tycka att han var sensuell? Han släppte greppet. Under några sekunder betraktade hon hans knälånga smutsiga, en gång för länge sen vita, målarrock. Den hade oregelbundna fläckar i olika storlekar och i allsköns färger och han bar den helt och hållet uppknäppt. Alla knappar var borta. Orkade han inte sy i nya, tänkte hon, eller var det något slags snobberi som hon inte förstod sig på? Ungefär som vissa läkare som hon sett med flaxande vita uppknäppta rockar komma flängande nerför sjukhuskorridorer.  Hon reste sig upp. Han tittade på henne. En aning smilande. Hon fick lust att låta sina fingrar dra ihop hans läppar. Pressa bort flinet, så att munnen såg ut som ett russin.

– Du kan dra, sa hon och gick mot dörren.

– Men Elin, ska du inte ta tavlan med dig? Den är ju din, hörde hon honom ropa innan hon med en tydlig smäll stängde dörren efter sig.

Mina vänner

De var mina vänner. För mig var det fullkomligt normalt. Jag höll av dem. Väldigt mycket. Jag såg inte på dem som vilda otämjda djur. Vi hade ömsesidig respekt för varandras olika liv och de visade med sina stora bruna ögon att de tyckte om mig. Omtanke fanns i deras blickar. Ranchen låg mitt på savannen. Inte mitt på egentligen, utan i den sydöstra änden, närmast stan, omgiven av några få knotiga höga baobabträd och med milsvid utsikt. Det av ålder väderbitna huset var uppfört med längsgående träpaneler, gråmålat och med en lång veranda som löpte utmed hela framsidan. Där satt jag under ljumma kvällar i en jämrande korgstol, läste och drack en kopp te. Baksidan, där matsalen låg, hade tre stora fönster som vette ut mot gården. De stod praktiskt taget alltid helt öppna.

En dag fick jag besök. Några gamla skolkamrater från förr. Vi umgicks mycket under skoltiden, men det var många år sen nu. Vi kände inte varandra längre. De skulle åka på safari i närheten, skrev de på e-mail och ville ta en sväng förbi mig. Om jag var hemma.

Fönstren den dagen var som vanligt öppna och de tunna vita bomullsgardinerna svängde dröjande i den varma vinden.  Lunch time. Vi satt vid det långa matsalsbordet, jag i högsätet på ena kortsidan. Jag hade gjort i ordning afrikansk potatissallad kryddad med ingefära, koriander och spiskummin och hade grillat lamm att äta till. Jag reagerade inte, jag var så van. Men de andra, på en och samma gång hoppade alla fyra upp från sina stolar under unisont hojtande. Jean och Brigitte hade stuckit in sina långa halsar så långt att deras långsmala eleganta huvuden befann sig rakt ovanför matsalsbordet. Med grace tog de några salladsblad var från uppläggningsfatet. Tuggade och tuggade. Långsamt utan att stöta till kristallkronan som hängde i taket, svängde de sen sina nosar åt mitt håll.

– Hej på er mina sötnosar, sa jag och strök mina fingrar över den ena giraffens nos.