Hur prydligt som helst

Forts från inlägg 4 augusti (Röjarperiod)

 

Hon provade att lyfta högra foten. Inget konstigt hände, skon följde med. Hur prydligt som helst. Löparskorna satt som ditklistrade, liksom de tunna ljusgrå strumporna med svart kant.  

– Vill du ha lite vatten?

Hon tittade upp. Det var funktionären som höll fram en mugg. Elin noterade att hon hade olackerade lösnaglar, enormt långa och med centimeterbreda vita nageltippar.

– Du ser sjuk ut. Mår du dåligt? Har du inte druckit?

Utan att svara tog hon emot muggen och provade att försiktigt ta en mun. Det var vatten. Vad törstig hon var. Girigt drog hon i sig resten och höll sen fram den tomma muggen mot kvinnan.

– Vad menas? Vill du ha mer?

En hastig nick. Eftersom hon flåsade tungt av att ha druckit för fort och inte andats, fick hon inte fram ett ord. Bara ett konstigt pipande ljud som lät som om hon hade astma.

– Det är det som är felet.

Hennes ögon mötte kvinnans klarblå runda.

– Felet? fick hon fram mellan stela läppar och på inandning.

Huvudet var svart och tomt. Vems fel?

– Att du inte orkar springa. Du är uttorkad.
– Jaså?

Elin tittade ner på sin kropp, som om hon med blotta ögat skulle kunna se att hon var förtorkad.

– Det är farligt, visste du inte det? I den här värmen. 30 grader.

Nu såg den kvinnliga funktionären irriterad ut igen.

– Nej.
– Jag vågar inte låta dig springa vidare. Du får lägga dig här på båren.
– Men jag känner mig pigg nu.
– Det går inte, ser du, lägg dig här nu. Gör som jag säger, sa hon med grov stämma och pekade på en bår som stod på gräset intill löparbanan. Se så, lägg dig här nu.

Hon la sig ner på rygg och när hon tittade uppåt bländandes hon av den skarpt blå himlen. Skönt, hon drog en suck, så skönt. Ögonlocken tyngde, det gick inte att hindra, hon var bara tvungen att blunda.