Jag undrar varför jag alltid är så
klumpig? Inte fysiskt utan verbalt. Alldeles för ofta får jag rodnande haspla
ur mig en ursäktande kommentar till något dumt som kommit trillande ur min mun.
Grodor kallas det. Orättvist mot grodorna tycker jag. Grodor pratar inte, de
låter, men de talar inte. Dessutom kan de inte kallas osmidiga, de hoppar faktiskt
påtagligt långt. En gång sa jag till en väninna:
– Det syns inte.
Hon hade precis berättat att hon
lyckats gå ner fem kilo. Den gången jag var på bjuden på middag till en väninna
med man och blev bjuden på räkor i curry. Istället för att berömma värdens
matlagning sa jag:
– Så länge sen det var jag lagade
Räkor Oriental. Det måste jag komma ihåg.
Eller när jag naivt oanande talade om
för en kollega att jag gått med i Republikanska föreningen. Det var ohyfsat
sagt. Hon gick igång på alla fyra. Vad hade jag emot kungen? Han gjorde ju jättemycket
för Sverige. I och för sig, hur hade jag kunnat ana? Att det var så känsligt. Med
hettande kinder fick jag förklara mig. Jag snubblade på orden. Jag kanske borde
nysta i det här?
Bra!
SvaraRaderaVad jag känner igen mig där. Säga fel sak på fel ställe vid fel tillfälle...
SvaraRaderaAck ja. Sådant gör jag med. Bra skrivet.
SvaraRaderaDet är bäst att du låter bli. Det kan bli ännu värre. Som för John Cleese i Pang i Bygget. Ditt problem är kanske att du är för ärlig. Sedan beror det vem som drabbas. Vissa kan vara värda det. Andra kan krympa. Det är då jag brukar skämmas och man önskade att det gick att håva in orden igen som kommit spontant och direkt från hjärtat. Tur att det mest kunde hända i ungdomen.
SvaraRaderaDu har säkert rätt.
RaderaTill viss del tror jag det beror på min naivitet och att jag inte alltid förstår det sociala spelet. Fast jag tror inte att någon låter bli att bjuda mig på fest eller så, för att de tror att jag ska säga något dumt :-).