Jag visste inte

På en ölandsformad ö, en bit ut i sjön, låg huset där mina morföräldrar bodde. Det var ingen stor sjö. Från stranden där jag stod kunde jag urskilja det röda torpet med tegeltak. Nu var bägge döda. På somrarna i min barndom åkte mina föräldrar och jag alltid dit och hälsade på under några veckor. Morfar kom och hämtade oss i en eka i trä med utombordare. Det fanns två bostäder på ön, mina morföräldrars och det hus där min sommarkamrat Agneta och hennes pappa bodde. Deras hus syntes inte från den plats jag stod nu. Det låg en bit upp på ön, mellan några täta hängbjörkar. Hon och jag var lika gamla. Det var likadant varenda sommar. Först tittade vi på varandra med skygga blickar från sidan utan att säga något. Efter en stund släppte blygseln och vi var tillsammans hela tiden, fullständigt oskiljaktiga. Agneta var ett ensamt barn, har jag förstått nu många år efteråt. Hon hade bara sin pappa. Hennes mamma dog när hon var sex år.  Vi pratade inte så mycket om det. Jag kommer ihåg att jag frågade en gång, men hon svarade undvikande, som om hon inte ville att jag skulle få veta omständigheterna. Av någon anledning som jag inte själv begrep, fick jag för några dagar sedan för mig att jag ville åka tillbaka. Nu. Direkt. Jag fick bråttom. Måste åka tillbaka till ön. Jag hade ingen aning om, om någon bodde där eller om husen var övergivna. Tänk om Agneta bodde kvar? Jag kände med ens hur mycket jag hade saknat henne. Nere vid strandkanten låg en gammal gisten eka med utombordare. Hoppas den är tät, sa jag högt till mig själv medan jag gjorde en grimas, annars får vinden bestämma vart du ska. Med möda drog jag ut den en bit i vattnet och tog sen ett skutt över kanten på båten. Startmotorn lät inte alls som att den hade lust att sätta igång, men efter ett antal resultatlösa försök, jag hade så när gett upp, gick den igång. Jag satte kurs mot ön.