Tingesten

Elin kände blickarna bränna. Tre par ögon hade etsat sig fast vid hennes händer. Fingrarna, som nyss oändligt långsamt tagit bort det guldfärgade glänsande presentpapperet, lika långsamt vänt och vridit på den avlånga tunga kartongen, var kalla och stela. Förpackningen var så åbäkig att hon fick hålla den med bägge händerna för att inte tappa den. Sent omsider låtsades hon hitta öppningen, drog långsamt upp fliken och kikade ner i mörkret. Blytungt glas. Omfångsglas. Omfånget hade en fadd brunlila kulör, med ingraverat mönster av dansade par. Hon tvingade sig att lyfta på nacken och med viss möda höll hon tingesten högt upp i luften.

– Så vacker, sa hon i en falsetton hon inte kände igen hos sig själv.

– Ja visst är den? En investering, ska du veta, sa Dagmar.

– Den kommer att stiga i värde, fortsatte Gustav.

Varför var det alltid likadant med svärföräldrarna? Måste Dagmar börja och Gustav vara den som fyllde i? Varför var det aldrig tvärtom? Hon fnissade till.

– Ni påminner mig om Bill och Bull, sa hon högt.