King of Drama

Det där gjorde riktigt förbannat ont. Att höra att jag kom i andra hand. Det sved i magen som om jag lidit av ett svårartat magsår. Du var noga med att försäkra dig om att hon inte anade något. Hela tiden. Du tittade tio gånger åt höger och lika många gånger åt vänster. Jag fick en förnimmelse av att du hade fått en sjukdom som gjorde att du viljelöst och utan att kunna hindra det, kastade huvudet fram och tillbaka. Planen var alltid minutiöst lagd. Utan tänkbara ihåligheter eller fällor. Jag hatade det, jag darrade inombords av raseri. Lallade ändå med, svängde hit och dit, la mig vinn om att omsorgsfullt följa dig. Du ville diskutera ert förhållande. Inte ditt och mitt, utan ert. Trots att hjärnans celler gjorde uppror, gav jag dig goda råd. Diskuterade ert förhållande. Inte vårt. När du skulle åka på semester stod jag på andra sidan gatan. Jag betraktade hur sommarvinden lekte i ditt hår. Du log mot henne. Ett ledigt semesterleende. Tillsammans lastade ni in resväskorna, smällde igen bildörrarna och åkte iväg. Jag stod där ensam mitt på trottoaren. Du såg mig inte. Till sist sa du en gång att du inte hade något att erbjuda mig. Du tyckte att du ville vara ärlig, sa du. Stumt öppnade jag bildörren och klev ur. Utan att se mig om gick jag. Jag hörde hur du la in växeln och drog iväg.

Skugglik rygg

Det hela började när Emma precis hade lämnat huset och utan att vända på huvudet och se tillbaka, helt sonika gick sin väg. Helt paralyserad satt jag först orörlig på stolen, så rak i ryggen att det smärtade i ländryggen. Jag kom till sans, kastade mig upp från köksstolen, så häftigt att den med en vass skräll damp ner på det bruna klinkergolvet bakom mig. Med nöd och näppe hann jag se att hon med hastiga korta steg spatserade nerför vår gemensamma uppfart. Ett knappt hörbart flyktigt gnissel av skor mot grus nådde mina öron. Jag har aldrig tyckt om gå bredvid Emma, hand i hand. Det hade alltid gett mig en känsla av att jag inte gick med den kvinna jag älskade, utan med ett halvspringande barn.

 Jag förstod att jag skulle ha missat anblicken av hennes smäckra skugglika rygg om jag blinkat i just den kvartssekunden. Jag vände mig om mot köket. Stirrade på den inramade affischen på den vita väggen. Villefranche sur mer, 1915 stod det längst ner med raka svarta bokstäver och ovanför texten bredde en kubistisk målning av smala hus i rosa och ljusblått ut sig. Den köpte vi för fem år sen, på en semesterresa till Colioure i sydvästra Frankrike. Det var hon som ville ha den. Hon som gått in i butiken medan jag väntade utanför. Jag gillade inte kubism. Jag tog ett steg mot köksbordet, böjde mig ner mot golvet, tog tag i stolen och satte den på rätt köl igen. Då hörde jag ett svagt gnyende. Magmusklerna krampade. Jag svalde, min hals kändes som om jag svalt frätande syra. Det var lilla Alma som hade vaknat. Alma. Nu var hon och jag ensamma.

Oordnat boende

Jag står inte längre ut med mitt arbete. I mer än fyrtio år har jag jobbat och aldrig trivts med det jag gör. Egentligen. Faktiskt nästan hela tiden hatat. Utan att överdriva. Mått fysiskt illa varenda morgon. Söndagar har varit ett helvete. Hela jäkla söndagen, inte bara kvällen. Men livet har rullat på och jag har inte haft förmåga eller energi att stoppa tiden. Inte förrän nu. Och nu är det för sent att ändra på det. Nu anses jag för gammal. Du ska ju snart pensioneras, säger de. Dig kan vi inte satsa på. Förresten är du säkert så rigid i dina arbets- och tankesätt att vi inte har varken tid eller lust att ens försöka. Det säger de inte högt, men det kan jag förstå av mellanrumstystnaden, i de sekundsnabba pauserna då de söker efter lämpliga ord att använda istället. Ibland söker jag enklare jobb. Jobb som borde göra mig lugn, borde tillåta mig att sova ostört på nätterna, men sådana får jag inte. Jag är överkvalificerad, menar man. Du kommer aldrig att vilja vara kvar, säger man och vinkar avvärjande med bägge händerna.

Så nu har jag bestämt mig för att dra. Bara dra, utan att tala om för en enda själ. Jag har precis slagit mig ner på plats nummer 15, vid fönstret. På planet som ska ta mig till Thailand. Utan att ha ordnat boende när jag kommer fram. Det finns säkert en hydda på sandstranden, tänker jag, blir perfekt. Sen ska jag sitta tidigt, tidigt på morgnarna och äta frukost bestående av färska exotiska frukter och bär och stilla blicka ut över blå havsvågor. Lycka bubblar upp genom magen. Förväntan inför nya livet. Nu börjar äventyret.

Bilden av en fyraåring

Jag saknar den tiden. Bilden jag ofta ser framför mig. Jag vaknar av att en solstråle sticker mig i ansiktet. Jag har ett vitt nattlinne i tunn bomull med påsydd spets runt kanterna på mig. Jag kravlar ur sängen. Min systers säng är tom. Mamma har inte bäddat den än. Lakanet är tilltrasslat och ligger som vecken på ett dragspel nere vid fotänden. På trätrappan som leder ner till terassen sitter mamma och dricker te och läser morgontidningen. Hon ser på mig och ler.


- God morgon min lilla pärla. Du sov länge idag.

Jag skuggar ögonen med handen och spejar ut mot den stora planen av gräs som gränsar till vår radhustomt. Där finns en lekplats och jag ser konturerna av några barn som gungar och åker karusell.

- Ser du din syster? frågar mamma.

- Ja, hon åker karusell. Det vill jag också, mamma!

- Du får gå dit sen, när du ätit frukost.

Mamma viker ihop tidningen och reser sig upp.

- Fort, fort, mamma, säger jag och hoppar jämfota, jag vill gunga. Nu.

 

De missnöjda

Hur han än gjorde så var hon missnöjd. Skulle alltid syna hans arbete, som om hon var hans tillsynsman, eller lärare som skulle avgöra om betyget blev godkänt eller inte. Janne påminde sig den gången i träslöjden i sexan. Precis samma upplevelse av att vara mindre vetande. Klassen hade fått till uppgift att snida varsin fågel i trä. Den skulle hans mamma få, tänkte han och sätta i vardagsrumsfönstret. Den skulle han sen stolt lägga märke till varje gång han närmade sig hemmet och klev uppför trappan. Hur länge han hållit på att slipa på pippin visste han inte, när han såg att magister Bredheck närmade sig. Utan att ta hänsyn till att Janne stod och höll den i handen, drog läraren träbiten helt sonika från honom. Janne gned handflatan med andra handen, det sved och strimmor av rött började framträda. Som om han vore extremt närsynt böjde Bredheck huvudet så nära att han snuddade vid den med ögonen och drog sen med fingrarna över träet. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.

– Du, den här får du jobba mycket mer på, sa han till slut, den är långt ifrån färdig. Rättare sagt, du får vara varsam, ha större känsla i fingrarna, innan du inte förstör den helt och hållet.

Precis så sa hon också.

– Du Janne, du måste vara mer varsam, vara noggrannare när du städar. Se här, sa hon och drog med fingrarna över kanten på skåpet och visade tydligt med en skev grimas hur missnöjd hon var, här är ju jättemycket damm kvar.

Stranden

En kort fortsättning på inlägget 8 maj "Bryggan":

 

Hur jag kom dit visste jag inte. I nästa medvetna ögonblick fann jag mig själv sittande på knäna i sanden. Med jämna mellanrum flödade kyliga havsvågor över mina nakna ben och de rosa bomullsshortsen jag bar var blöta. Jag satt alldeles intill honom. Han stirrade på mig med lika intensivt blå ögon som himlens färgton. Munnen var sned, i glipan mellan läpparna skymtade jag vita tänder och det svarta håret låg i våta stripor över pannan. Hans grå tröja och byxor var mörka och fläckiga av vatten och smuts. Kroppen vaggade en aning varje gång det kom en ny våg och slog in över stranden. Jag sträckte fram en hand och rörde vid hans ena arm. Den var kall. Mitt ansikte kändes fuktigt. Jag drog med händerna över mina kinder. Det var tårar.

Bryggan

Under bryggan låg han. Jag såg honom först efter en stund. Det var en vindstilla morgon och jag hade gått ner till havet för att andas in den luftiga syremättade atmosfären och låta min hud värmas upp av de första milda solstrålarna. Jag satte mig på bryggans ena långkant och lät mina ben fritt svänga i luften. Jag fick en hastig förnimmelse, en déjà vu till för länge sen, när jag som femåring satt på en stol i köket och inte nådde ner till golvet.

Jag vände ansiktet mot himlen, blundade och njöt. Det var först efter en stund, jag vet inte hur länge jag hade suttit där, som jag öppnade ögonen, böjde huvudet och sänkte blicken. Då såg jag. Under bryggan. Alldeles intill, där sandstranden mötte de stilla havsvågorna. Mina ögon drogs obevekligt mot någonting. Det var som att träffas av blixten, kraften var omedelbar. Mina ögon mötte hans. Jag fastnade, kunde inte röra mig.