1951

Forts från 22 april:

Köpings Folkets Park början av september 1967.

– Där står den, sa han och pekade på en skrikigt blå PV med delad bakruta.

– Vilken färg!

– Jag har lackat om den själv. Den var duvgrå förut, men jag ville göra den roligare och min far sa ja. Modellen är från 1951, sa han medan han tog upp en nyckel ur byxfickan, väl bibehållen. Nästan ingen rost.

– Så kul, 1951, det är mitt födelseår.

Han svarade inte, log bara och låste upp dörren till förarplatsen. Mats sjönk ner bakom ratten, sträckte sig över och öppnade den andra dörren.

– Kliv in.

Anna satte sig bredvid honom och han la ut blinkersen. Bilen verkade tung, tyckte Anna, han fick ta i ganska kraftigt för att kunna svänga på ratten.

– Vi tar gamla vägen genom skogen, sa han, jag har druckit några öl, fortsatte han som någon slags förklaring.

Hon tittade på hans profil. Hans näsa var en aning platt med en knöl mitt på. Anna tyckte om den lilla ojämnheten, hon gillade inte perfekta människor. Själv hade hon alldeles för små bröst. I förra veckan hade Birgitta sagt till henne på lunchrasten, när gänget hade samlats vid rökrutan:

– Du Anna, du är ju platt som en lackad planka.

Skammen hade hettat i Annas ansikte, trots att det inte var något hon kunde rå för. Kunde Birgitta säga, minsann, som själv var framtung och därför populär hos killarna. Birgitta som hon gillat jättemycket, som kändes som de alltid skulle vara vänner, för livet. Men nu?

– Varför bor ni i Kolsva? Jobbar din pappa på bruket? frågade han och slängde en snabb blick på henne.

– Ja han är försäljningschef.

Anna slet blicken från honom och tittade framåt. Hon såg att de kommit till den branta Korslötsbacken. Mitt i backen växlade Mats ner och Anna hörde hur motorn rusade och hur väggruset vräkte runt däcken.   Anna kände illamåendet återkomma. Han körde för fort. De var i kröken längst upp i backen som telefonstolpen kom störtande mot henne. Sen blev allt svart.

Septemberluft

Forts från 21 april:

Köpings Folkets Park början av september 1967.

– Kom nu, sa Mats och drog hennes arm i riktning mot parkens utgång. Nu känner du dig bättre, eller hur?

– Mycket, sa hon.

Det var sant, illamående var helt borta, hjärnan kändes lika klar som den tidiga septemberluften i morse. Han la armen runt hennes ena axel, det kändes tryggt och de började ta några steg. Mats tog långa så fjädrande steg att hon fick anstränga sig för att gå i samma takt. Hennes högklackade sandaletter gjorde det inte enklare. Anna fnittrade till. Måste se löjligt ut för en betraktare, hur hon kastade det ena vingliga benet före det andra. Anna tittade sig omkring. Tomt, alla var säkert inne på dansgolvet. Birgitta! Hon hade helt glömt bort Birgitta.

– Nej! ropade Anna.

– Vad då ”nej”? frågade han och stannade och såg ner på henne.

När han böjde sig ner mot henne föll det mörka håret ner över hans breda polisonger. Hans ansikte var så nära hennes eget att hon först nu upptäckte, att hans ögon var olivgröna med bruna strimmor och att amorbågen var sensuellt fyllig.  

– Jag måste hitta Birgitta först, sa hon och tittade tillbaka upp på honom.

Hon avskydde att vara kort till växten, men hade fått acceptera att hon skulle stanna på ynka en meter och sextio centimeter. Mannekäng var inget att tänka på.

– Birgitta?

Han snurrade runt på stället, tittade på de utblommade syrenerna, den stora volyminösa rododendronbusken som bredde ut sig längs det oljade bruna planket och på den tomma kvällsfuktiga gräsmattan.

– Min kompis som jag kom hit med. Undrar vart hon tog vägen? Det var meningen att hennes mamma skulle hämta oss senare ikväll.

– Men du åker väl med mig istället? Som vi bestämde. Du kan säga att du inte hittade henne.

– Det kan jag kanske, sa hon med ett dröjande tonfall.

Varför inte? tänkte hon. Visst hade det varit Birgitta som försvann först? Förresten var hon inte alltid världens bästa kompis själv.

 

 

Som silver i mörker

Forts från 7 april:

Köpings Folkets Park september 1967 . Mats och Anna dansar, de snurrar och snurrar på dansgolvet. "Hon började ana illamående, halsen snördes ihop, magen kändes uppkörd":

 

Anna slet sig ur hans famn. Hann inte ens slänga en blick på Mats utan med några långa steg fullkomligt kastade hon sig ut ur lokalen. Dörren slog igen bakom henne och kaskaden störtade upp genom strupen. Tårar av plåga fyllde ögonen och hon andades häftigt. Naturligtvis skulle hon må illa. Precis nu. Åksjuk. Eller för mycket Parador. Billigaste rödvinet på bolaget. Fem kronor hade hon fått betala Anita. Anita, som hade fyllt tjugo år för några veckor sedan och tyckte att det var jättekul att köa på Systemet.

– Hur är det?

Hon snurrade runt och där stod han med ett litet leende på läpparna. Anna drog med högra handen över munnen. Hoppas att jag inte bara smetar ut klet.

– Här, ta min näsduk.

Hon tog emot den. En stor vit näsduk i vit mjuk bomull, ren och prydligt hopvikt. Utan att veckla upp den torkade hon sig försiktigt i pannan och drog ännu ett drag över läpparna.

– Jag tar hem den och tvättar den, sa hon och öppnade sin aftonväska som satt snett över bröstet.

Väskan hade hennes mamma sytt. Den var gjord i svart sammet med fransar som hängde och dinglade långt under väskan. Beroende på hur hon höll väskan skiftade den i nyans från svart till mörkt grått, som silver i mörker. Anna tyckte den var fräck och dessutom gick den så bra ihop med dräkten i gul manchester som hon hade på sig.

– Det behöver du inte, svarade Mats och tog ett steg mot henne.

– Det var dumdristigt av mig, sa hon och tog ett steg bort från honom.

Luktade hon illa? Måste få dricka vatten. Svalt vatten att skölja den ömma halsen med.

– Dumdristigt? Det var ett annorlunda ord.

– Ja, sa hon och skrattade till, vet inte var jag fick det ifrån. Har jag nog aldrig använt förut.

– Det kanske är jag som lockar fram nya sidor hos dig? Spännande, eller hur?

Han log igen och tog tag i hennes högra hand. Anna hann inte undan, hon lät det ske. Hans hand kändes smidig och torr. Hon kände en rysning löpa genom kroppen.

– Anna, du borde gå hem. Jag följer dig.

– Fast jag bor inte här, jag bor i Kolsva. Dit kan vi inte promenera, sa hon och besvarade hans leende.

– Jag har bil ikväll. Har lånat min fars Volvo PV.

– Har du körkort?

– Yes! sa han med fast hög röst, jag fick körkort nu i veckan. Kom så går vi.

Silence Is Golden

Forts. på inlägg från 31/3:

Köpings Folkets Park i början av september 1967

- Ska vi dansa?

Konstigt nog, trots att dansa med den här killen var det hon önskade sig mest i hela världen, kände hon sig skrämd. Tänk om hon tog ett felsteg, trampade honom på tårna? Det hade hon lärt sig, att killar hade sitt eget alldeles unika sätt att ta danssteg på. Trots att det var samma typ av dans, till exempel foxtrot eller en tryckare, upplevde hon teknikerna så olika som om utövarna kom från olika planeter. Vissa gick det bara naturligt bra med. Det blev en följsam dans, medan det med andra inte funkade över huvud taget. Hon förstod inte stegen, blev förvirrad och visste inte åt vilket håll, eller var hon skulle sätta foten för att följa honom. Egentligen var det mycket roligare att shejka. Då kunde hon själv bestämma turerna och hon kunde ha spännande ögonkontakt med sin danspartner istället för intim beröring, hans kropp mot hennes kropp. Det var inte alltid Anna tyckte det var behagligt.

Men nu måste hon ta chansen, kunde inte låta honom glida henne ur händerna. Anna var redan kär, det brusade i kroppen när hon betraktade hans intensiva ögon och mjuka leende.

– Absolut, hörde hon sig själv säga sekunden senare.

Lätt tog han tag i hennes ena hand och placerade den varligt på sin axel och slöt sen sin andra hand om hennes fingrar. Anna kände hans kropp mot sin, hur han med sin hårda höft förde henne ut på dansgolvet.

Bandet spelade sin egen version av Silence Is Golden. Sommarens hit med The Tremeloes som hon tyckte spelats sönder. Men det gjorde inget nu. Genom ljudet av bandets instrument, de gjorde låten bra och sångaren hade den rätta falsettonen, kunde hon urskilja hur dansgolvets gamla oljade trägolv gnällde och knarrade. Golvet var byggt i en stor cirkel. Han svängde och svängde, det gick runt, runt i hennes huvud.

– Vad heter du? ropade han i hennes öra.

– Anna.

– Jag heter Mats.

Hon nickade tyst, började ana illamående, halsen snördes ihop, magen kändes uppkörd.

Middagen

Tystnaden i rummet genomfors av ett skarpt klingande ljud, följt av ett skrapande buller. Jag kastade en blick längs bordet. Det var Dennis. Hans kropp gav ett stelt intryck när han reste sig upp. Han rätade på ryggen och gav samtidigt upp ett skrälligt harklande. Sin vana trogen, drog han hastigt med högra handen genom den mörkblonda luggen och gjorde ett kast med huvudet. En våg av irritation sköljde genom mig.

– Kära Eva. Bara ditt namn. Tänk att du heter Eva, precis som i Adam och Eva. Det måste vara ett tecken. Inte i negativ mening, det där med att Eva lurade Adam. Nej, jag menar, hon var den första kvinnan. En kvinna som levde i paradiset.

Dennis tystnade och tittade ner på en gul pappersbit som låg i vänstra handen. På hans bägge kinder hade rosaröda fläckar börjat framträda.  Han drog med ett pekfinger innanför den vita skjortan som verkade sitta hårt åt i halsen, lossade sen lite på den röd- och blårandiga slipsen och fortsatte.

– Jag heter visserligen inte Adam, men ändå, fortsatte han och förresten är vi heller inte ett par. Så det jämnar ut sig.

Dennis gav upp ett bullrigt skratt, som gjorde ont i mina öron. Jag kände en svår lust att hålla för öronen, men lyckades hålla fingrarna i styr.

 – Du har säkert, precis som Eva, ätit av den förbjudna frukten. Jag menar, om man på ålderns höst vill kunna se tillbaka på ett händelsefullt liv, då går det inte att inte ha tagit risker. Gjort en och annan felbedömning, gått på nitar, men man har levt.

Han satte högra handen för munnen och hostade. Drog fingrarna genom luggen och tittade på alla oss andra som tyst stirrade tillbaka upp på honom.

– I alla fall, Eva, jag ska inte bli långrandig, du är en fantastisk kock. Vilken potatisgratäng vi alla har blivit bjudna på idag. Smidig och mjuk. Precis som du. Kära Eva, nu vill jag som avslutning på mitt lilla tal höja en skål för dig.

Folkets Park

Det var i Köping i början av september 1967. Anna hade börjat första året i gymnasiet, samhällsvetenskaplig linje. Hon tyckte inte att hon hade någon speciell talang, därför sökte hon till den linje som kändes minst specialiserad. Språk tyckte Anna om förstås, var rätt duktig i svenska och engelska. Men ändå.

Den här kvällen, en lördag, arrangerades det skoldans i Köpings Folkets Park. Ett lokalt popband som kallade sig Henrys, antagligen inspirerade av Tages, spelade. Anna och Birgitta fick skjuts in till stan av Birgittas mamma. Anna kände sig fin, klädd i en kycklinggul dräkt i smalspårig manchester, med kort kjol som slutade på halva låret och en jacka i lumbermodell med blixtlås. Hon hade sytt den själv, det sista hon hade gjort i syslöjden på vårterminen i nian. På fötterna hade hon sandaletter i mörkblå mocka, som hon köpt för sparade veckopengar. Alldeles för dyra, men så snygga.

Anna såg honom genast hon kom in genom dörren. Han stod på andra sidan dansgolvet, hade mörkbrunt hår, klippt för att se lagom oklippt ut. Precis som hon sett att Beatlarna hade, lite flikigt ojämnt och han hade svarta smala jeans och svart kavaj med så hög krage att håret hängde en bit ner över tygkanten.

Hon kom inte ihåg var Birgitta tog vägen. Gick hon med in överhuvud taget? Deras ögon möttes. Hans fylliga läppar drogs upp i ett litet leende. I samma ögonblick tog de ett par steg mot varandra. Möttes nära. Hon tittade upp på honom.

– Vill du dansa? frågade han.

Pianoklink

När ljudet av hennes blekbruna läderstövlar med snedslitna klackar mötte väggruset och för varje steg gav upphov till ett hest pipigt väsande skakade hennes axlar i rysningar. Hon saktade in och gick med mer dröjande steg, kanske för att förhindra det otäcka ljudet. Då hörde hon. Pianoklink sipprade in i hennes öron. Hon såg sig omkring. Svarta blänkande fönsterrutor nästan bländade henne. Klockan var tolv på natten. Alla sov. Utom hon och en pianospelare. Hon kände gemenskap, fast ensam ändå. De förenades i natten.