Middagen

Tystnaden i rummet genomfors av ett skarpt klingande ljud, följt av ett skrapande buller. Jag kastade en blick längs bordet. Det var Dennis. Hans kropp gav ett stelt intryck när han reste sig upp. Han rätade på ryggen och gav samtidigt upp ett skrälligt harklande. Sin vana trogen, drog han hastigt med högra handen genom den mörkblonda luggen och gjorde ett kast med huvudet. En våg av irritation sköljde genom mig.

– Kära Eva. Bara ditt namn. Tänk att du heter Eva, precis som i Adam och Eva. Det måste vara ett tecken. Inte i negativ mening, det där med att Eva lurade Adam. Nej, jag menar, hon var den första kvinnan. En kvinna som levde i paradiset.

Dennis tystnade och tittade ner på en gul pappersbit som låg i vänstra handen. På hans bägge kinder hade rosaröda fläckar börjat framträda.  Han drog med ett pekfinger innanför den vita skjortan som verkade sitta hårt åt i halsen, lossade sen lite på den röd- och blårandiga slipsen och fortsatte.

– Jag heter visserligen inte Adam, men ändå, fortsatte han och förresten är vi heller inte ett par. Så det jämnar ut sig.

Dennis gav upp ett bullrigt skratt, som gjorde ont i mina öron. Jag kände en svår lust att hålla för öronen, men lyckades hålla fingrarna i styr.

 – Du har säkert, precis som Eva, ätit av den förbjudna frukten. Jag menar, om man på ålderns höst vill kunna se tillbaka på ett händelsefullt liv, då går det inte att inte ha tagit risker. Gjort en och annan felbedömning, gått på nitar, men man har levt.

Han satte högra handen för munnen och hostade. Drog fingrarna genom luggen och tittade på alla oss andra som tyst stirrade tillbaka upp på honom.

– I alla fall, Eva, jag ska inte bli långrandig, du är en fantastisk kock. Vilken potatisgratäng vi alla har blivit bjudna på idag. Smidig och mjuk. Precis som du. Kära Eva, nu vill jag som avslutning på mitt lilla tal höja en skål för dig.