1951

Forts från 22 april:

Köpings Folkets Park början av september 1967.

– Där står den, sa han och pekade på en skrikigt blå PV med delad bakruta.

– Vilken färg!

– Jag har lackat om den själv. Den var duvgrå förut, men jag ville göra den roligare och min far sa ja. Modellen är från 1951, sa han medan han tog upp en nyckel ur byxfickan, väl bibehållen. Nästan ingen rost.

– Så kul, 1951, det är mitt födelseår.

Han svarade inte, log bara och låste upp dörren till förarplatsen. Mats sjönk ner bakom ratten, sträckte sig över och öppnade den andra dörren.

– Kliv in.

Anna satte sig bredvid honom och han la ut blinkersen. Bilen verkade tung, tyckte Anna, han fick ta i ganska kraftigt för att kunna svänga på ratten.

– Vi tar gamla vägen genom skogen, sa han, jag har druckit några öl, fortsatte han som någon slags förklaring.

Hon tittade på hans profil. Hans näsa var en aning platt med en knöl mitt på. Anna tyckte om den lilla ojämnheten, hon gillade inte perfekta människor. Själv hade hon alldeles för små bröst. I förra veckan hade Birgitta sagt till henne på lunchrasten, när gänget hade samlats vid rökrutan:

– Du Anna, du är ju platt som en lackad planka.

Skammen hade hettat i Annas ansikte, trots att det inte var något hon kunde rå för. Kunde Birgitta säga, minsann, som själv var framtung och därför populär hos killarna. Birgitta som hon gillat jättemycket, som kändes som de alltid skulle vara vänner, för livet. Men nu?

– Varför bor ni i Kolsva? Jobbar din pappa på bruket? frågade han och slängde en snabb blick på henne.

– Ja han är försäljningschef.

Anna slet blicken från honom och tittade framåt. Hon såg att de kommit till den branta Korslötsbacken. Mitt i backen växlade Mats ner och Anna hörde hur motorn rusade och hur väggruset vräkte runt däcken.   Anna kände illamåendet återkomma. Han körde för fort. De var i kröken längst upp i backen som telefonstolpen kom störtande mot henne. Sen blev allt svart.