Silence Is Golden

Forts. på inlägg från 31/3:

Köpings Folkets Park i början av september 1967

- Ska vi dansa?

Konstigt nog, trots att dansa med den här killen var det hon önskade sig mest i hela världen, kände hon sig skrämd. Tänk om hon tog ett felsteg, trampade honom på tårna? Det hade hon lärt sig, att killar hade sitt eget alldeles unika sätt att ta danssteg på. Trots att det var samma typ av dans, till exempel foxtrot eller en tryckare, upplevde hon teknikerna så olika som om utövarna kom från olika planeter. Vissa gick det bara naturligt bra med. Det blev en följsam dans, medan det med andra inte funkade över huvud taget. Hon förstod inte stegen, blev förvirrad och visste inte åt vilket håll, eller var hon skulle sätta foten för att följa honom. Egentligen var det mycket roligare att shejka. Då kunde hon själv bestämma turerna och hon kunde ha spännande ögonkontakt med sin danspartner istället för intim beröring, hans kropp mot hennes kropp. Det var inte alltid Anna tyckte det var behagligt.

Men nu måste hon ta chansen, kunde inte låta honom glida henne ur händerna. Anna var redan kär, det brusade i kroppen när hon betraktade hans intensiva ögon och mjuka leende.

– Absolut, hörde hon sig själv säga sekunden senare.

Lätt tog han tag i hennes ena hand och placerade den varligt på sin axel och slöt sen sin andra hand om hennes fingrar. Anna kände hans kropp mot sin, hur han med sin hårda höft förde henne ut på dansgolvet.

Bandet spelade sin egen version av Silence Is Golden. Sommarens hit med The Tremeloes som hon tyckte spelats sönder. Men det gjorde inget nu. Genom ljudet av bandets instrument, de gjorde låten bra och sångaren hade den rätta falsettonen, kunde hon urskilja hur dansgolvets gamla oljade trägolv gnällde och knarrade. Golvet var byggt i en stor cirkel. Han svängde och svängde, det gick runt, runt i hennes huvud.

– Vad heter du? ropade han i hennes öra.

– Anna.

– Jag heter Mats.

Hon nickade tyst, började ana illamående, halsen snördes ihop, magen kändes uppkörd.