Septemberluft

Forts från 21 april:

Köpings Folkets Park början av september 1967.

– Kom nu, sa Mats och drog hennes arm i riktning mot parkens utgång. Nu känner du dig bättre, eller hur?

– Mycket, sa hon.

Det var sant, illamående var helt borta, hjärnan kändes lika klar som den tidiga septemberluften i morse. Han la armen runt hennes ena axel, det kändes tryggt och de började ta några steg. Mats tog långa så fjädrande steg att hon fick anstränga sig för att gå i samma takt. Hennes högklackade sandaletter gjorde det inte enklare. Anna fnittrade till. Måste se löjligt ut för en betraktare, hur hon kastade det ena vingliga benet före det andra. Anna tittade sig omkring. Tomt, alla var säkert inne på dansgolvet. Birgitta! Hon hade helt glömt bort Birgitta.

– Nej! ropade Anna.

– Vad då ”nej”? frågade han och stannade och såg ner på henne.

När han böjde sig ner mot henne föll det mörka håret ner över hans breda polisonger. Hans ansikte var så nära hennes eget att hon först nu upptäckte, att hans ögon var olivgröna med bruna strimmor och att amorbågen var sensuellt fyllig.  

– Jag måste hitta Birgitta först, sa hon och tittade tillbaka upp på honom.

Hon avskydde att vara kort till växten, men hade fått acceptera att hon skulle stanna på ynka en meter och sextio centimeter. Mannekäng var inget att tänka på.

– Birgitta?

Han snurrade runt på stället, tittade på de utblommade syrenerna, den stora volyminösa rododendronbusken som bredde ut sig längs det oljade bruna planket och på den tomma kvällsfuktiga gräsmattan.

– Min kompis som jag kom hit med. Undrar vart hon tog vägen? Det var meningen att hennes mamma skulle hämta oss senare ikväll.

– Men du åker väl med mig istället? Som vi bestämde. Du kan säga att du inte hittade henne.

– Det kan jag kanske, sa hon med ett dröjande tonfall.

Varför inte? tänkte hon. Visst hade det varit Birgitta som försvann först? Förresten var hon inte alltid världens bästa kompis själv.