När ljudet av hennes blekbruna läderstövlar med snedslitna
klackar mötte väggruset och för varje steg gav upphov till ett hest pipigt väsande
skakade hennes axlar i rysningar. Hon saktade in och gick med mer dröjande steg,
kanske för att förhindra det otäcka ljudet. Då hörde hon. Pianoklink sipprade
in i hennes öron. Hon såg sig omkring. Svarta blänkande fönsterrutor nästan
bländade henne. Klockan var tolv på natten. Alla sov. Utom hon och en pianospelare.
Hon kände gemenskap, fast ensam ändå. De förenades i natten.
Tjusigt. Én text jag gillar. Du är så skicklig på att bygga upp spänningen och stämningen i en text.
SvaraRaderaDet är sant. Musik på natten gör att man känner sig mindre ensam. Fint skrivet.
SvaraRadera