Hon var varken Elvis- eller Tommy Steelefan. De var precis
lika töntiga bägge två. Kanske att hon, om hon ändå måste välja, föredrog
Elvis. Han såg trots allt fräck ut med sitt blåsvarta hår, sensuella läppar och
svängande höfter. Tommy var bara en helyllegrabb. Inget spännande alls. Sjöng i
musikaler. Hur kul var det på en skala från 1-10? 2?
Fast var inte Elvis lite innanfet? Rund om kinderna och det
breda spännet runt magen hårt spänt. Sen fick hon höra att han färgade håret.
Att han egentligen hade samma råttfärgade hår som alla vi andra. Hans faiblesse
för unga kvinnor. Priscilla fjorton år och han själv tio år äldre. Det kändes mögligt.
Tacka vet jag Cher, sa hon och tapetserade sitt lilla
flickrum med affischer av Cherilyn Sarkisian. En stark och vacker kvinna. Att Cher ett
antal år senare skulle operera sin kropp, inte till oigenkännlighet, men dock
göra kraftiga ingrepp, skulle göra att hon slutade tro på människans egen inre styrka.
Fanns det ingen i hela världen som tyckte om sig själv? Som tyckte att hen dög
som hen var?
Bra, en text som väckte en del tankar.
SvaraRaderaIntressant text och jag tycker också den väcker tankar :)
SvaraRaderaVisst är det önsketänkandet. Idoler kan vara bra i rätt doser. Om man vill förkovra sig inom något område. Kämpar för ett realistiskt mål. Bäst är det om man gillar den man ser i spegeln. Varje dag. Osminkad. Naken. Ärlig. Det är ändå den personen som man ska stå ut med resten av livet.
SvaraRaderaOfta inser man efter hand att alla är vi rätt lika som människor, inte så olika som vi tror.
RaderaInnanfet! :) bra text!
SvaraRaderaDet är nog så att kändisskap inte fostrar förnöjsamhet hos dem det drabbar. Tyvärr. För är det någon som borde vara nöjd med sig själv så är det väl de som dyrkas av miljontals?
SvaraRaderaBra text, gillar!
SvaraRaderaTänkvärt - och med hög igenkänningsfaktor...
SvaraRadera