Att ha eller inte ha kontakt

“Det är en sak jag inte har berättat”, sa han.

Kanske anade Karin vad det gällde. Hon var den typen av människa som alltid hade

känselspröten långt där ute.

“Vad?”

Karins läppar hade fått en mörkare inre kant av det röda vinet och han hade svårt att

se igenom dimslöjan som låg över hennes ögon.

“När jag var i Casablanca.”

Diset i hennes blick klarnade en aning och han kunde urskilja att pupillen dragits

samman och blivit små svarta knappar.

“En dag åkte jag tåg till Marrakesh”, fortsatte han.

Hennes axlar skälvde till.

“Till Etta”, mumlade hon.

“Vi sågs ett par gånger innan hon berättade."

"Är det vad jag tror att det är?”

“Jag vet inte vad du tror”, sa han.

“Säg det.”

“Hon har fött en son. Jag är pappan.”

Hennes ansiktsuttryck gjorde ont i honom. Precis som när hon berättade om sin pappa.

När han blev rasande och kastade saker rätt in i väggen.

“Vad tänker du göra?”

Hennes röst var konstig, som om hon fått ont i halsen.

"Det är dig jag vill vara med", sa han.

Karin svepte det lilla som fanns kvar på botten av vinglaset.

"Jag träffade henne under tiden det var slut mellan oss", fortsatte han.

 "Jag vill ha ett glas vin till."