Självömkan

Det blev för jobbigt att lyssna på Karin. Leif kunde inte erinra sig ett enda möte utan att hon kommit in på relationen med pappan. Några gånger hade han stuckit emellan med ett råd:

"Jag tror du behöver prata med en psykolog."

"Det är bara psykfall som går till sådana", sa hon och skakade på huvudet så de blonda hårslingorna svängde kring huvudet. "Det är inte jag alls."

"Märker du inte hur förgiftad du är?"

"Rent av hälsovådlig", svarade hon och såg ut som hon skulle börja gråta.

Då tyckte han synd om henne. Så kom han att tänka på sin mamma som ständigt var gråblek i ansiktet av existensens alla plågor och pappa som hade cancer. Av den anledningen var empatin för Karin begränsad. Så var det. Hon hade aldrig visat att hon var bekymrad för hans skull. Det var enbart hon själv som existerade. Han blev förbannad av bara tanken på hur ignorant hon var. Så insåg han. Hon var en fullblodsnarcissist. Det gick inte att få kontakt med henne. Riktigt obehagligt hur hon fastnat i ett kladdigt klister av självömkan. Och han. Han hade gått som en jäkla seg tråd genom deras relation. En tråd utan slut. Hennes pappa.