Gluggen

Hon hade en glugg mellan tänderna. Han blev fascinerad. Hörde inte vad hon sa, utan fastnade med blicken på hennes översta tandrad.

"Vad anser du?" sa hon och tittade samtidigt upp i björken där en koltrast precis landat på en gren. Den kvittrade så högt att det gjorde ont i hans öron. Sekunden efter lyfte den och flög iväg. Kvittret ekade i hans huvud under några sekunder, trots att fågeln försvunnit.

"Det är så svårt", sa han. "Att ha en åsikt."

"Du lyssnar inte."

I rösten fanns en antydan till en varning; är du inte försiktig med vad du säger, då ... kan jag ställa till med bråk.

"Det är skandal."

"Visst är det", svarade han.

"Jag läste om det i tidningen i morse. De diskuterade det på teve senare också."

Hon betraktade honom nu med en snipig, stängd mun som dolde hennes tänder. Han ville få henne att skratta. Ville se gluggen igen.

"Du", sa han. "Jag har ju kameran med mig", fortsatte han och gjorde en knyck med skuldran så att kameran som hängde i en läderrem dunsade till mot hans sida.

"Den ser gammal ut", sa hon.

"Tycker du?" sa han och blev en aning irriterad. "Det är den inte. Den är helt ny."

"Är du fotograf?"

"Amatör. Får jag ta en bild?" sa han och lyfte ner kameran från axeln.

"På ett villkor. Att du talar om vad du tycker."

"Jag har också ett villkor."

"Vad?"

"Att du lovar att skratta när jag fotar dig."

"Det här känns som om vi spelar teater", sa hon och satte ena klacken hårt i gräsmattan. "Som om vi har färdiga repliker att leverera."

"Möjligtvis har du upplevt allt tidigare. En deja vu."

Hon fick en rynka mellan ögonbrynen.

"Hur då?"

"Det här fotot, som jag vilken sekund som helst kommer att ta på dig, det kommer du en dag att hitta i en låda. I en annan värld, i ett helt annat liv."