Smycket

Det var ett litet smycke. Hon lutade sig fram för att kunna se bättre. Ett hängsmycket i silver med en medaljong. Ett svartvitt foto var placerat i den runda berlocken.  En suddig kvinna med ett barn. Hon vände på den. Snirkliga bokstäver hon inte kunde tyda. För smått. Hon reste sig upp och började leta efter läsglasögonen. Gick runt hela lägenheten. Hon måste sluta med att lägga dem lite varstans. Det funkade inte. Ingen gick omkring med senilsnöre längre, men det var vad hon skulle behöva. På skrivbordet fick hon syn på förstoringsglaset som låg som en tyngd ovanpå några räkningar. Ingen mer än hon som fortfarande skötte ekonomin manuellt genom att lägga allt i ett kuvert och skicka till banken. Alla skötte allt över nätet. Nät betydde något annat för henne. Hårnät eller fiskenät. Eller tennisnät.

Hon slog sig ner igen i läsfåtöljen och satte förstoringsglaset intill. Hennes axlar skälvde till. Kvinnan var bekant. Väldigt bekant. Det var hon själv. Fast det kunde det inte vara. Vem var barnet? Hon hade inga barn. Baksidan. Vad stod det?

Forever

Elfi

Elfi? Ett avlägset minne skymtade någonstans långt där inne i långtidsminnet. Hon fick inte fram det. Elfi.