Samlingen

Samlingen i hörnet var det enda som avslöjade att hon var en läsande person. Ingen bokhylla någonstans i hela lägenheten. Bara de manshöga högarna av böcker som likt personligt konstruerade torn fyllde den ena delen av stora rummet. Jag gick fram och tittade på några bokryggar. Ernest Hemingway, Hertha Müller, Thomas Mann och Elfriede Jelinek hann jag läsa.

"Gillar du att läsa?" frågade hon.

Jag vred på huvudet. Kände mig avslöjad. Ungefär som om hon kommit på mig med att rota i hennes privata underklädeslåda i sovrummet. Jag betraktade hennes storblommiga vadlånga bomullsklänning, grå page och höga byst.

"Ibland."

"Vad läser du då?" sa hon och gick fram till den röda soffan och satte sig ner med en liten duns.

"Lars Kepler, Lee Child. Bland annat."

"Lee Child? Har jag aldrig hört talas om. Kepler? Det är vad jag kallar ett dåligt författarskap," sa hon och tittade på mig med ett leende.

"Har du läst någon av deras böcker?"

"Jag försökte med den första. Fullständigt ointressant. Fick sluta efter halva och då är jag inte en sådan som ger upp i första taget."

"Nej, du är väl både en krutkäring och kulturkäring!?"

Jag kunde inte låta bli. Det bara flög ut mellan läpparna. Som en sjöfågel som dyker efter en fisk, som en pil rakt ner i havet.

"Vad är det för fel med det då?"

Nu hade hon slutat att le. Läpparna hopknipna.

"Inget", sa jag, drog efter andan och försökte få ordning på andningen som satt långt upp i halsen.  "Jag tror att det är bäst att jag går."