Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

torsdag 19 oktober 2017

Hjältar

Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. Skriv en text baserad på meningen.

s 268 Alla Hjältar blir förlåtna av Chris Cleave
Gudarna skulle veta att alla i uppsamlingslägret var helt slut.


Hur framtiden såg ut hade hon inte en aning om. Hon visste bara en sak. Livet fanns inom henne. Både hennes eget och ett nytt. Det var nära förestående. Kroppen var kompakt och den stora utstående magen tvingade henne att vagga fram. Ingenting kunde hejda henne. Hon gick och gick. Mitt i gruppen av individer med samma mål som hon. Tysta och sammanbitna tog de sig fram. Plastsandalerna hade för länge sen förorsakat skador på huden utmed skornas hårda kanter. Hennes nakna fötter var dammiga av vägens grus som oavbrutet letade sig in i såren. Smärtan fick henne att då och då brista ut i låga skrik. Men hon slutade inte att gå. Till slut var de framme. De stapplade in genom de öppna grindarna. De var inte först. Överallt vandrade människor omkring. Kvinnor med sorgens fåror i sina ansikten. Barn som sett för mycket. Gudarna skulle veta att alla i uppsamlingslägret var helt slut. Men de skulle aldrig ge upp hoppet om en bättre tillvaro. Aldrig.


7 kommentarer:

  1. Wow jag blir väldigt berörd av den är texten! Du levererar igen!Väldigt bra!

    Min graviditet ligger nära i tiden, och jag tänkt mycket på kvinnor i andra länder under min graviditet. Hur kvinnor i krig och fattiga länder inte alls har samma trygghet. Hur det inte är en självklarhet att överleva sin graviditet. Och hur det är att samla kraft för att föda sitt barn när man måste oroa sig för sitt eget och familjens liv. Det går inte riktigt att sätta sig in i hur alla dessa flyktingar har det!

    SvaraRadera
  2. Tack Jessan och GP!
    Jag förstår dina tankar om hur bra vi har det, Jessan. Tänker också ofta på det och om alla orättvisor. Svårt.

    SvaraRadera
  3. En mycket stark och berörande text av olika orsaker.

    Kram och trevlig fredag!

    SvaraRadera
  4. Usch, vilken tillvaro. Jag ser det framför mig. Som ett reportage!

    SvaraRadera