Det var en sån där dag när inget hände. Hon satt i läsfåtöljen med
benen uppdragna. I knät låg boken. Med avbrott för att göra i ordning lunch, brygga eftermiddagskaffe och hämta ett äpple, hade
hon suttit där snart hela dagen. Så träffade en solstråle hennes ena öga. Hon
bländades. Ögat tårades. Det passade bra. Sista sidorna i boken hade försatt
henne i ett tungt vemod. Fast slutet inte varit helt och hållet svart. Det
fanns en ljusglimt. Ingen annan bok hade någonsin haft samma inverkan på henne.
Otaliga ruskiga, dramatiska, berörande
berättelser till trots. En rädsla strök omkring i hennes mage. Hur
skulle någon annan bok kunna slå den här? Det var en omöjlighet. Den
berättelsen fanns inte. Hädanefter skulle hon inte kunna läsa med samma
nyfikenhet, känslosamhet och intresse. Så det här var ingen dag då inget hände.
Tvärtom. Det var en omvälvande dag.
Häftigt att få så starka känslor av en bok!
SvaraRaderaSnyggt fångat.
SvaraRaderaFinns boken i verkligheten eller bara i tanken? Oavsett om du utgått från en verklig bok eller inte så finns det sådana böcker, som är svåra att lägga i från sig och som lämnar ett outplånligt minne.
SvaraRaderaÅh den tomhet som uppstår när man avslutar en bok som man kommit att älska.. Förstår precis känslan! Bra skrivet!
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaKul med er respons! Jo det var en verklig bok som inspirerade till texten.
SvaraRaderaSå fint och ömsint skildring av hur betydelsefullt det är för oss med berättelser!
SvaraRaderaTack Jag Irrbloss!
Radera