Lisas debut

Skrattsalvorna slog mot väggarna. Lisa kunde inte tro att det var sant.  Frossan drog rakt igenom kroppen. Tänk att hon hade vågat. Hon som var en sjukligt blyg och tyst kvinna. Det var något som hon hört någon säga för mer än ett år sedan. Hon hade glömt om det var på radio eller TV. Kom inte ens ihåg namnet på skådespelaren som sa det.

- Ja men, hade skådespelaren sagt, det är ju precis därför, för att jag är en skygg person som det är helt perfekt för mig att stå på scen. Jag går ut på teaterscenen och låtsas vara någon annan. Jag behöver inte blotta mitt sanna jag. Karaktären jag spelar blir en heltäckande kropps- och ansiktsmask som jag kan gömma mig bakom.

Det klack till i Lisas hjärna. Ja det är klart! Så är det förstås. Hon anmälde sig redan samma dag. Första gångerna var förskräckliga, sen började hon i sakta mak tycka om det. Mycket. Så mycket att hon när hon fick en förfrågan från kursledaren att prova, tackade hon ja. Inför steget upp på podiet kände hon kallsvetten ånga, det gjorde ont i tänderna och svor för sig själv; är jag helt och hållet bombad i skallen, varför, varför gör jag det här?! Just då kände hon en liten knuff i ryggen och hon snubblade ut på scenen. Publiken skrattade redan då. De trodde säkert att det var en del av akten. Liksom hennes famlande stammande början. 

Nu fuktade tårar hennes ögonvrår och hon kände sig med ens förlägen. Lisa satte vänstra foten bakom den högra och bugade djupt. Så djupt det gick utan att hon förlorade balansen. Hon lyfte på huvudet, vände snabbt på klacken och utan att slänga en enda blick på publiken rusade hon ut.