Jag har så svårt att visa känslor. Inte ens i situationer då jag vet att någon annan skulle ge upp ett glädjetjut, hojta och hoppa högt. Jag säger bara:
- Ja vad glad jag blev.
Jag säger det i en aning högre ton än jag normalt gör när jag pratar.
- Är du glad?, frågar min man, med betoning på ordet är.
- Jo det är klart att jag är.
Känner mig lite irriterad över att jag måste visa glädjen på ett speciellt sätt för att det ska accepteras.
- Det syns inte på dig.
En tanke som slagit mig är: kan jag över huvud taget skrika? Det vet jag inte. Vågar inte försöka. Tänk om det bara blir ett ynkligt litet pip? Känner mig väldigt rädd för det. Har ibland lust att rusa rakt ut i skogen. Stanna långt in bland täta granar och höga tallar där ingen levande människa syns till och ge skriket en chans.
Finns det kurser i att ge hals? Fast å andra sidan, varför tycker jag att det är så viktigt att kunna skrika högt av glädje eller sorg? Det går att ha ett rikt känsloliv ändå. Det vet jag.
Det vet jag också.
SvaraRaderaOch jag med.
SvaraRaderaDet vet vi alla. Alla är vi olika så inte behövs det skrikas. Gillar att inte alla skriker om gormar. Vilket jävla liv det skulle bli! Bra!
SvaraRaderaGillar
SvaraRaderaDet vet alla. Utom möjligen "din man".
SvaraRaderaFint skrivet. Mycket bra!
SvaraRaderaJag tycker du skriver härligt. Härligt beskrivande, dessutom.
SvaraRaderaBra sagt. Jag undrar över mitt eget skrik jag med. Det känns som om det skulle vara befriande på något sätt att bara skrika.
SvaraRaderaJag har skrikit ute i skogen och vet att jag kan, men min kära mor kan inte skrika...
SvaraRaderaNär jag var liten var det vi barn som fick hojta in pappa när maten var klar.
Mycket fint beskrivet i din text
Känslor kan minsann riva och slita inombords utan att det syns utanpå! INte måste man härja runt för att ha känslor.
SvaraRadera