Ingen hemlängtan

Jag håller med Paul Young, som sjöng:

Where ever I lay my hat
that’s my home.

En gång stack jag iväg till Nouakchott I Mauretainen.

- Är du helt från vettet?!, ropade alla. Vad vet du om det landet? Egentligen? Och får du inte hemlängtan när du sticker iväg? Är det inte farligt?

- Nej, tvärtom, så fort jag kommer hem jag längtar ut. Bort. Och än har jag inte dött.

Vad väntade mig i Mauretanien? Ett land där islam är lika med politik. Samtidigt har de fria val, är demokratiskt. Det var nog det jag var nyfiken på. Hur ser ett land ut som heter République Islamique de Mauritanie
al-Ğumhūriyyah al-Islāmiyyah al-Mūrītāniyyah? Dessutom, hassaniya, puular, soninke, wolof som är språken som talas förutom franska, var jag tvungen att få höra hur de lät.

Jag var kvar där i tre år. Levde med ett par och deras två döttrar och lille son. De bodde enkelt i ett hyddliknande hus alldeles intill Atlantens vågor. De försörjde sig på fiske. Livet var slitsamt, men varje dag fanns det mat på bordet. Vi lärde av varandras olika kulturer. De fnissade vid tanken på sjumilaskogar och kunde inte föreställa sig minusgrader i luften.

Med tiden kändes det som jag fått en ny familj. När det var dags att åka tillbaka till Sverige grät jag. Vi grät tillsammans. Det var hårt att se mina vänner klädda i slitna men färggranna kläder i rött och blått tysta se på mig när jag klev in i den svarta taxin utan rutor. Bilen gled sakta iväg. Jag vände mig om i sätet och tittade bakåt. Till sist såg jag bara fem svarta pinnsmala siluetter med armarna fortfarande höjda i en vajande vinkning.