Inga fler påhitt (skrivpuff 23/1 om att göra hyss)

Ögonlocken kändes blytunga. Jag satte pekfingrarna under ögonbrynen och tummarna på kindbenen och drog med fingrarna. Associationen till Stanley Kubricks helt absurda film ”A Clockwork Orange”, där Malcom McDowell tvingades sätta tändstickor i ögongloberna för att hindras från att blunda, var uppenbar. Jag vände mig med ett stön i soffan. Det värkte i alla leder och muskler. La mig på rygg, höll armarna över huvudet och sträckte ut hela kroppen, spände tår, bål och drog i fingertopparna. Jag vred på huvudet. Äpplet låg kvar. Jag sträckte ut armen, fångade det, tog ett stort bett. Ofrivilligt lämnade ett rop av lycka min strupe. Så gott.

Anna hade blivit bjuden på ett piller. Ta det här, hade han sagt, det ger dig en skön kick och du känner inget efteråt heller. Jag bjuder. Han hade haft rätt, sa Anna, det var en häftig upplevelse. Och hon hade inte känt något bakrus, bara en aningens aning matthet. Några dagar senare hade hon köpt två vita små piller, ringt på dörren och jag kunde inte annat än erkänna att jag var nyfiken. Trots att jag var dödsförskräckt tog jag tabletten. Det hade känts osolidariskt att inte ta den, tyckte jag, eftersom Anna redan svalt. Och Anna hade ju provat en gång förut.

Hade jag fått en snedtändning? Oron smällde till mig i ansiktet. Var det en muskelförlamande drog? Jag rörde på lemmarna. Jo, det kändes fortfarande normalt. Vad hade vi fått i oss? Anna? Var var Anna? Jag reste mig upp från soffan, det snurrade till i huvudet. Jag snubblade ut i köket. Anna. Hon satt vid köksbordet och läste Svenska Dagbladet. Hon lyfte sakta på huvudet.

– Oh har du vaknat nu? Jag har väntat hela morgonen. Du var inte något nöje i går kväll, förresten. Du somnade ju nästan omgående.

– Anna. Anna. Lova mig en sak; inga fler sådana påhitt. Aldrig mer. Lovar du?