Hon fräste

Dörren öppnades och en rundlagd kvinna iklädd en fotsid hallonröd dunkappa och en toppluva i samma röda färg med blå och vita ränder tog klivet över tröskeln. Hon grät. Tårarna randade kinderna och rann ner över halsen. Kvinnan snyftade högt, som ett barn som gjort sig illa, så där näst intill småskrikande.

Jag gick fram till henne, tog tag i hennes ena arm.

– Kan jag hjälpa dig med något?

Min fråga resulterade i ännu högre hulkanden.

– Jaa! Kan du ringa åt mig?, flämtade hon mellan snyftningar och kippande inandningar.

– Ja, det är klart, sa jag och försökte anlägga en behärskad ton, klart att jag hjälper dig om jag kan.

Kvinnan sträckte fram en skrynklig lapp.

– Ring det här numret, det är till min förmyndare. Jag är omyndigförklarad förstår du, sa kvinnan nu i lugn och sansad ton, hon är så elak. Men du kanske kan hjälpa mig?

– Ja jag ska försöka, sa jag, samtidigt som jag hörde gråtattackerna åter igen stiga mot taket.

– Ja, ring. Jag vet inte vad jag ska göra annars. Du måste ringa. Snälla, hjälp mig, tjostade hon mitt i storgråtandet och tog av sig mössan. De tunna hårtestarna spretade.

Signal efter signal gick fram, jag vände mig om och skakade på huvudet.

– Klart hon inte svarar, fräste kvinnan, det djävulska fruntimret vill inte prata med mig.

Jag slängde en snabb blick på henne. Av någon gråt fanns inte ett spår kvar. Hennes kinder var torra, ögonen var neutralt klanglösa. Munnens form fick henne att se likgiltig ut. Hon drog på sig mössan, slängde upp dörren och var borta.