Hon fuskade. Varje driven efterrättsmakare vet att vaniljsocker inte gillas. Konststycket är att använda riktig vaniljstång och inget annat. Vaniljsocker finfördelat till pulver är alldeles för lätt. Ingen sport. Men hon myglade, smög i bedrägerisockret.
Och inget märkte något!
Oh, vilken god vaniljpannacotta. Den godaste jag ätit!, sa allihop med en mun.
Hon betraktade sju glada rödrosiga ansikten. Alla vända åt hennes håll med dessertskedarna höjda, beredda att på nytt sänka skeden ner i det mjuka mjölkvita dallret, höja besticket mot läpparna och låta ännu en sked full slinka ner i halsen.
Samtidigt som hon njöt av gästernas bifall skämdes hon en pytteliten smula för att hon inte erkände sin synd. Hon skrattade högt, axlarna riste till i en rysning vid tanken på sin bluff. Aldrig att hon skulle berätta. Aldrig. Varför skulle hon?
Ja, varför skulle hon?
SvaraRaderaVita lögner är godkända
Det ingen vet leder ingen av ;). Som Razaha skrev, ibland är vita lögner godkända och detta var inte ens en lögn. Kul vinkel!
SvaraRaderaEn anledning att berätta: sätta finsmakarna bland gästerna på pottkanten, för att de inte lyckats urskilja smaken av den undermåliga produkten.
SvaraRaderaGillar som man säger på facebook.
SvaraRaderaJag håller på och läser en bok med svenska folkets bästa efterrätter från 1947. Njutbar läsning. På den tiden lagade man inte pannacotta och jag har inte hittat ett enda recept med vanilj i. :)
Bedrägeri!!! Bra att veta;)
SvaraRaderaJa, varför skulle hon.
SvaraRaderaDet är resultatet som räknas. :)
Tack för gratualationen hos mig :) Ska kika runt lite hos dig nu
SvaraRadera