Ett litet vitt piller

– Det är fullkomligt vansinnigt! Ta ett piller man inte vet hur man reagerar på när den sprids i kroppens inre, sa jag och betraktade hur Anna öppnade munhålan.

Anna tittade på mig med mörka stadiga klart blå ögon, medan hon sakta lät den rosa tungan sticka långt ut. Hon räcker ut tungan åt mig, tänkte jag, ungefär som att peka finger; rätt åt dig. Hon la det lilla vita pillret på tungspetsen. Tungan hade en rak djup rynka som löpte i mitten, det såg ut som att den var delad i två stycken. I samma stund drog Anna tillbaka muskeln och knep ihop läpparna. Tabletten försvann in i mörkret i hennes gap. Hon log en aning.

Jag låg i soffan. Det kändes som trög sirap i huvudet. Som om tankarna långsamt, motsträvigt med mycket möda trängde sig fram i pannloben. Ett rött högblankt äpple låg på soffbordet. Så härlig frukten såg ut. Jag skulle kunna göra vad som helst för att få ta en tugga, få känna det friska saftiga fruktköttet mellan tänderna. Jag drog upp kroppen från soffan, slickade mig om mina torra läppar, höjde högra armen för att sträcka mig framåt över bordet och ta tag i äpplet. Trodde jag, men jag låg kvar. Orörlig. Jag var oförmögen att röra lemmarna. Mina ögon var fastlimmade vid äpplet som låg på bordet och utstrålade obevekligt läskande ljus. Den var som ett hån: kom och ta mig, om du kan.