Om att fylla en kunskapslucka

Det var när hon var exakt femtio år sex månader och sju dagar gammal hon fick redan på det. Hon hade en syster. En halvsyster, men ändå. Den kvällen ringde det på telefonen när Lisa precis hade slagit ner rumpan i soffan och satt på TV:n för att titta på sitt favoritprogram, Vetenskapens Värld. Alltid avhandlades något intressant ämne som ökade hennes insikter och kunskaper om livet. Ikväll skulle de diskutera människans psyke. Det var anledningen till att hon kände sig irriterad när signalerna ljöd. Skulle hon låta bli att svara? Lisa slängde en blick på Göteborgspostens TV-bilaga, kanske kunde hon kolla sen om det gick i repris? Se programmet vid ett annat tillfälle. Att inte se hela på samma gång var ointressant. Allt eller inget. Halvdant, var inget för Lisa. Hon reste sig långsamt upp. Om hon skulle svara fick de vänta till Lisa behagade ta sig till telefonen. Ingen hets. Telefonen stod ute i hallen. Den var bärbar, men stod för tillfället och laddade hemma i sin klyka.

– Lisa Herrström.

– Är det Lisa Herrström jag talar med?

– Ja, jag sa just det.

– Sitter du ner?

– Nej.

– Då föreslår jag att du hämtar en stol.

– Men… vem är det jag pratar med?

– Ett ögonblick bara. Sitter du ner?

– Jaa.

– Jag heter Ellen Benning.

– Jaha. Det namnet säger mig inget.

– Nej, det förstår jag. Vi har aldrig tidigare talats vid. Jag är din syster.