Varför?

Hon längtade efter frihet. Våga visa sitt riktiga sanna jag. Men det gick inte att slita sönder bubblan av övergivenhet, fast hon sparkade och sparkade. Varje dag slutade med att hon utmattad kom hem, så in i döden trött på livet.

Men jag vill ju leva, leva på riktigt, tänkte hon. Hon hade redan gått på enskilda terapeutiska samtal hos psykolog. Inte bara en gång utan under fem olika tidpunkter i sitt liv. Tysta, sterila och blänkande vita väntrum med högt i tak, vackra stuckaturer och med knakande, skrikande ekparkett lagt i stavmönster hade hon börjat må illa av.

Gruppterapi. Hela gänget fick sätta sig i en ring på det kalla slitna grå linoleumgolvet. Det gjorde henne illa till mods att sitta så. Hon frös, kände att hon hade en alldeles för tunn tröja på sig. Det var obekvämt och det värkte i benen. Ideligen fick hon byta ställning. De skulle börja genom att berätta om sig själva och anledningen till sitt deltagande. Hon öppnade med svårighet munnen, såg ner på sina knäppta händer som låg i knäet och skildrade sin situation med lågmäld röst.

– Hör du, hörde hon en röst säga, det där du kallar problem kallar jag futtigheter. Värdelöst det är vad det är. Skärp dig.

Det kändes som om någon tagit tag om hennes hjärta och klämt till hårt. Hon höjde blicken utan att lyfta huvudet. Det var inte terapeuten som talat, utan en av gruppdeltagarna. Varför? frågade hon sig själv tyst, varför var han så orubbligt kall?

Hon slängde en blick på kursledaren, som inte satt med i deras gemensamma krets, utan han befann sig snett bakom henne, placerad på en blåmålad pinnstol. Hans outgrundliga min kunde hon inte tolka annat än som neutral. Tomt polerad. Blicken i fjärran. Tårar blötte ner hennes kinder. Det gick inte att hindra. Så typiskt tjejigt. Varför sa terapeuten inget? Skulle han inte komma till hennes försvar?