– Så här är det, förstår du, sa han.
Min reaktion var omedelbar, kroppens alla nerver började surra av stark irritation. Irritationen var lika vibrerande kraftig som ett brandsäkert rep av nylon. Ett värmetåligt rep som tålde mina brinnande sinnen. Jag kände klåda, det kliade överallt. Spår av röda ränder från raspande naglar framträdde på mina armar och jag kände sårskorpor i hårbotten.
Precis så sa han jämt när jag ville diskutera: ”Så här är det” eller ”så här ligger det till”. Helst skulle jag titta upp på honom från min nedsänkta position som ett lydigt litet skolbarn som kollar på läraren som står framme vid tavlan, alltid några decimeter ovanför elevernas bänkar. Sen var det meningen att jag skulle sitta tyst och lyssna.
– Man kan inte engagera sig i allt som händer överallt i världen. Det går inte känna medkänsla med alla som har det svårare än du. Eller bli frustrerad över orättvisor. Du kan ändå inte göra något. De får klara sig själva. Precis som vi, får de lösa sina egna problem.
Känner den där kliande, brännande känslan då man blir så arg inuti så man håller på att gå i bitar!
SvaraRaderaBra bild av den där slöa vända-sej-bortmentaliteten.
SvaraRaderaVilket första stycke! Enormt bildspråk! Känner irritationen själv!!
SvaraRaderaSå är det! Hoppsan, förlåt!
SvaraRaderaHej Ethel. Visst har du rätt angående metaforer. Problemet för mig är att jag inte kommer på några. Mer än de gamla utnötta.
SvaraRaderaJag känner också frustrationen! Mycket snyggt skrivet.
SvaraRaderaDen där besserwissern sög fullständigt luften ur mig, så den har du lyckats väl med att skildra.
SvaraRaderaMycket snyggt skrivet. Målande, träffsäkert
SvaraRaderaDu får fram deras relation bra.
SvaraRaderaExistensiell divergens, tänker jag. Effektfullt skildrad frustration.
SvaraRadera